Härom dagen hittade jag en något så ovanligt som en gullig tråd på den högerextremistiska gamla hemsidan nordisk.nu.

Nordisk.nu var ett av de forum som Anders Behring Breivik var aktiv i före sitt terrordåd och diskussionerna där är oftast av en hårresande rasistisk, hatisk och våldsuppviglande karaktär. Och det var mitt i allt detta otäcka som jag hittade en öppenhjärtig och lite ängslig självbetraktelse några medlemmar emellan.

Diskussionen i fråga ägde började med en fråga om var ”de lite mörkare svenskarna” kommer ifrån.

Alltså svenskar med mörkbrunt, rakt hår och bruna ögon.

Det var en medlem som hade haft sådana i sin skolklass, men det lite underliga, tyckte hen, var att de hade verkat vara helt svenska, med svenska namn och allt.

Efter några förutsägbara kommentarer om rasblandning och hur fördärvlig den är för den ”germanska rasen”, så började uppenbarligen några i tråden bli ängsliga.

Shamed_Man”Jag är en av de mörkare svenskarna. Brunt hår, bruna ögon och gyllenbrun hy”, skriver en till slut och tillägger att hen inte vet varför.

*Är jag en mörkare svensk?”, frågar en annan rakt ut och uppger att hen har brunt hår och melerade ögon, men försäkrar att huden ändå är ljusare än de flesta andras.

”Jag har också brunt hår”, skriver en tredje men hävdar bestämt att det inte alls är något osvenskt med det, vilket andra snabbt håller med om.

”Men vad ska man gå mest på? Ansiktsdrag eller färg?”, frågar en fjärde, som ändå känner sig lite osäker, eftersom hens eget hår råkar vara korpsvart och ögonen bruna samtidigt som ansiktsdragen ändå är ”genomgående germanska”.

Någon tröstar med att hen troligtvis är av den så kallade ”Tydalstypen” från Norge (ett rasbiologiskt gammalt påhitt från 1930-talet) och därmed mer nordisk än de flesta andra, just för att hen är så mörk.

Lättnaden bland de andra är uppenbar och plötsligt följer en ström av inlägg där folk börjar redogöra för sina utseenden.

”Min hud är vit, mitt hår är ljusbrunt och mina ögon är medelbruna.”'Narcissus_Gazing_at_His_Reflection'_by_Dirck_van_Baburen

”Jag har mörkbrunt, tunt hår, buskiga ögonbryn och relativt mycket kroppsbehåring.”

”Jag var blond tills jag var elva, då blev håret råttfärgat och det är det fortfarande.”

”Jag har ganska mörkt hår och ljusbruna ögon men är blek”.

”Jag har blivit associerad med att likna döda personer i hyn”.

”Min hud är rosa-aktig. På sommaren blir den ganska röd.”

Till slut avrundar någon hela diskussionen med ett ”men man är ju inte osvensk för att man har mörkt hår, jag menar, då blir det nog inte många kvar.”

En lyssnande, öppenhjärtig och peppande diskussion mellan rasister som känner sig lite osäkra på sina egna rastillhörigheter. 

Well, förutom att de alla kan känna sig trygga med att det, vetenskapligt betraktat, bara finns en människoras på jorden och att de alla är fullvärdiga medlemmar av den, så finns det faktiskt en sorts blandning som är relevant i det här fallet. Som den genetiska forskningen upptäckte för några år sedan och i hög grad påverkar både  hudfärg och hår.

Homo sapiens naturliga hudfärg är nämligen brun. Att etniska européer är vita i hyn beror på att de homo sapiens som vandrade hit korsades med en art som var betydligt sämre rustad för att överleva här på jorden – neandertalarna. 

Vi européer har cirka 20, eller i vissa fall upp till 30 procent, av vår arvsmassa från neandertalarna. Vi har fått vår vita hud, vårt raka hår och vårt anlag för fetma från dem. Renodlade homo sapiens hittar man bara i Afrika.

Japp. Bdna_cropped

Nu ska jag tillägga att det absolut inte är fel att vara en neandertalarblandning. Det finns goda belägg för att neandertalarna var en intelligent art med en avancerad kultur utifrån sina förutsättningar, även om de genetiska fynden visar att de hade en del problem med inavelssjukdomar och fertilitet och annat.

Personligen blev jag väldigt glatt överraskad över nyheten om att neandertalarna fortfarande lever kvar här på jorden, i oss som lever här och nu.

Och framför allt – om det är blandning av olika sorters människor som medlemmarna på nordisk.nu oroar sig mest för här i världen så är det utan tvekan sig själva de ska vara mest rädda för.

Läs också: Att skriva om nazisterna utan att stärka dem.