När jag skulle gå och lägga mig härom kvällen så ringde en kompis för att berätta om ett Skavlanavsnitt han sett.

Det var den förre norske statsministern Stoltenbergs gamle far som gästat programmet någon gång i fjol för att prata om sin livsgärning som norsk diplomat och i samband med det fått frågan om han önskar att han gjort något annorlunda i sitt liv.

Jo, hade han då sagt, berättade min kompis. Han önskade att han hade lyssnat mer på folk som inte var så väldigt säkra på sin sak.

Telefonsamtalet blev kort eftersom kompisen bara ville berätta det, men sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på saken.

De som lyckas klättra till högst positioner i samhället är personer som anser sig veta exakt vad som behövs vid varje givet tillfälle, som levererar lösningar utan att tveka och kan stirra meningsmotståndarna i ögonen tills de viker med blicken.

De som inte kan säga lika säkert eller medger brister med de egna resonemangen blir mindre trovärdiga i våra ögon och politikern som råkar säga jag vet inte i en viktig debatt har troligtvis satt sin sista politiska potatis.

Vi kräver att de som leder oss ska vara allvetande övermänniskor, vilket gör att alla som vill åt makten också måste låtsas vara det.

Det är ett beklagligt skådespel tycker jag, för egentligen vet vi ju att att ingen vet och förstår allt och att det blir problem när folk låtsas göra det.

När grannen lutar sig fram över köksbordet och rapar att alla bilar utom Volvo är värdelösa, säger vi jassådu och tittar ut genom fönstret, för vi vet ju att det inte spelar någon roll vad vi svarar.

Men när det kommer till politiker – då kräver vi just den sortens kompromisslöshet för att vi ska vilja rösta på dem.

Och här kommer det riktigt intressanta.

En amerikansk juridikstudie som presenterades för ett par veckor sedan visar inte bara att tvärsäkra människor kan ha fel. Den visar att de med starkast politiska övertygelser rent av är sämre än andra när det gäller logisk problemlösning inom sina områden.

När de ställs inför en enkel och neutral matematisk uppgift klarar de den galant, visar studien. Men när exakt samma uppgift översätts till sammanhang som går att tolka politiskt misslyckas de tvärsäkra när de rätta svaren inte är i linje med deras personliga övertygelser. Och inte nog med det – när de rätta svaren presenteras tror de inte på dem.

Studien bekräftar det gamle Stoltenberg räknat ut på egen hand under sitt liv i den politiska hetluften.

För bakom varje toppolitiker står långa rader av sådana som inte säger så mycket. Velpottor som funderar för länge, problematiserar för mycket eller är för osäkra på sin sak för att kunna ta sig till toppen av sina partier. Den sortens egenskaper som behövs för att kunna förstå och hantera komplexa samhällsproblem men blir en belastning inför en väljarkår som kräver supermänniskor.

Kanske är det dags för oss att släppa fram en ny och mer nyanserad generation politiker nu när 2014 år valrörelse drar igång.

Och hur koolt vore det inte om valet 2014 gick till historien som Velpottornas revansch.