Hon pratade aldrig om det med mig och jag har inte hört att hon gjorde det med någon annan heller. Men hon kan omöjligt ha glömt det.

När min farmor var sex år kom bleka döden svepande in över Jämtland. Det var i samband med slåttern som människor började insjukna. Unga och starka människor fick frossa och började hosta blod. Och det som började med några enstaka dödsfall i slutet av juli blev snart till ett tiotal. Och sedan ett hundratal. Och sedan hundratal på hundratal. Folk dog som flugor.

 

Panik utbröt och samhället mobiliserade. Fältsjukhus sattes upp runt hela länet och Röda korset skickade krispersonal, men krispersonalen insjuknade i samma takt som övriga befolkningen och flera av dem dog de också.

Alla stod handfallna. Det gick inte att köpa sig fri och det gick inte att fly. Ingen gick säker och skräcken måste ha varit obeskrivlig.

Min farmor var med om allt det här. En liten Klövsjöflicka i kjol och blonda lockar mitt i kaoset.

Här i Östersund insjuknade nästan hälften av stadens 13 000 invånare. Turistbyrån var skola på den tiden men gjordes om till sjukstuga och myndigheterna gjorde sitt bästa för att stänga ner staden och förhindra smittan att spridas.

Tidningen Veckojournalen ger oss en ögonblicksbild från den här hösten 1918.

Dag efter dag gnisslade de gamla likvagnarna fram genom gatorna, ackompanjerade av Chopins sorgemarsch och kyrkklockornas ödsliga och hotfulla klang.

Så tog farsoten den civila befolkningen; söndag efter söndag hölls tacksägelse över ett 20-tal döda på en befolkning om 12- à 13 000 själar, ambulansens klocka klämtade i utdöda gator, allt nöjes- och föreningsliv avstannade, alla modeaffärer skyltade endast med sorgsaker och där två eller tre voro församlade talades endast om hemsökelsen

1200 jämtlänningar dog och det är ungefär lika många som när Titanic sjönk. 118 av dem bodde i Östersund. En ofantlig katastrof med länsmått mätt, men ingen pratar om den.

Kanske är det bara min egen allmänbildning som brister här, men jag visste faktiskt inte att den var världshistoriens mest dödliga farsot. Att den skördade fler dödsoffer än digerdöden. Att 38000 svenskar dog på kort tid och att Jämtland var det län som drabbades hårdast av alla i förhållande till antalet invånare.

Det är vårt Titanic, men omges av tystnad och inga monument har rests för att påminna oss levande om vad som hände.

Men det finns andra slags monument än de som formas i sten och metall, tack och lov, och ett sådant hittade jag när jag skulle skriva min förra krönika. Jag googlade efter namn som Östersund tagit sig och fått genom historien och hittade ett som fick mig att reagera.

För långt innan vår stad började titulera sig Vinterstaden, Miljöstaden och Kulturstaden om vart annat, så hade folket ett annat namn för den. Ett som inte bottnar i självskryt utan vad i vad den verkligen var. Ett namn som jag tycker att vi borde minnas, för att hedra alla de våra som dog och för min sexåriga farmor, som var för liten för att förstå vad som hände men ändå tvingades uppleva skräcken.

Mina vänner. Staden vi bor i, den heter Spanska sjukans huvudstad.