Marcus i Bloms

Små berättelser

Egna eskapader

Mitt mest ambitiösa raggningsprojekt och dess brister

Det finns bra idéer, det finns dåliga idéer och så finns det den sortens idéer som inom loppet av ett par veckor förvandlar ens hem till Jurassic Park. Här ska ni få höra ett exempel på det sistnämnda, som en liten påminnelse om att även helt misslyckade livsprojekt kan få en att må bra efteråt, bara man ser till att fokusera på rätt saker.

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 12.22.37En dag för ungefär tjugotvå år sedan stod jag utanför den djuraffär i Östersund där min stora kärlek jobbade.

Ett och ett halvt år tidigare hade vi varit ett par hon och jag men när jag hade flyttat utomlands hade hon gjort slut. Nu hade jag flyttat hem igen, fast besluten att vinna henne tillbaka och när jag hade fått reda på att hon jobbade i djuraffären hade jag omsorgsfullt börja snickra på en plan som kan gå till historien som min livs allra sämsta.

Så jag tog ett djupt andetag och gick in genom dörren. Där hälsade jag på henne, småpratade lite om gamla tider och bad sedan att få se på ormarna. När hon visade en liten pytonorm så nickade jag sakkunnigt och sa, till hennes stora förvåning, ”alright, jag tar den”. 

Sedan gick jag hem till den lilla ettan jag hyrde på Brogränd med min nyinköpta orm i en påse. På bakgården hade jag redan hittat en trälåda att inreda och ha ormen i och till den hade jag fixat ett plexiglas som jag tejpade fast med eltejp efter att jag släppt ner den.

Python_molure_13Själva ormköpet var helt klart till för att imponera på flickan – Dolph Lundgren-style – men planen var långt mer avancerad än så. För ormen skulle ge mig en naturlig anledning att gå tillbaka till djuraffären med jämna mellanrum, för att köpa möss till den. Och varje sådant besök skulle i sin tur ge mig en ny möjlighet att återerövra flickans hjärta.

På pappret – en perfekt plan. I praktiken – not so much.

För ormen ville inte äta i den takt som jag sprang och köpte möss åt den, vilket gav mig ett snabbt växande överskott på levande möss. Och eftersom jag inte hade förberett någonstans att förvara levande möss blev det till slut så att jag rensade ut ett köksskåp och sjasade in dem där.

Kort därefter påbörjade jag min värnplikt på I5 och för ormen var det väl ingen fara, men i takt med att jag spenderade allt mer tid hemifrån slutade den känna igen mig, vilket gjorde den aggressiv. Samtidigt började mössen gnaga sig genom mellanväggarna på mina köksskåp så jag blev tvungen att rensa ut precis allt porslin jag hade och förvara det på golvet.

Men det slutar inte där.

Den aggressiva pytonormen växte snabbare än jag hade räknat med och plötsligt var den så stor och stark att den enkelt kunde trycka loss det fasttejpade plexiglaset. När jag kom hem från garnisonen var den alltid lös och gömd i lägenheten och när jag hittade den försökte den hugga mig. Och eftersom jag inte vågade röra den längre använde jag sop och sopskyffel för att borsta upp den ilskna reptilen och lägga tillbaka den i lådan.

När jag sov hemma vaknade jag av att det small till i mörkret, varefter jag visste att jag hade en arg, lös, orm en meter från mina fötter och som skulle söka sig till varma, mörka vrår, som till exempel under ett täcke. Allt detta till pipen och det konstanta krafsandet från köksskåpen.

Tarzan_of_the_ApesSå bara någon månad efter att jag lämnat djuraffären övertygad om att jag var århundradets raggningsgeni så hade hade min lägenhet förvandlats till en djungel där jag var ett av bytesdjuren. Ingen i min familj ville hälsa på mig längre och min vänner gjorde ingen hemlighet av att de tyckte att jag var helt dum i huvudet.

Och flickan då? Mitt livs kärlek och anledningen till allt detta. Jo hon slutade sitt jobb på djuraffären och försvann ut mitt liv utan att ha den blekaste aning om vad hon orsakat.

I många år kändes det här som en rakt igenom misslyckad historia. Men kanske tio år senare, när livet sedan länge hade gått vidare, råkade jag träffa flickan igen och då berättade jag det här för henne. Då så hon: ”men vet du, jag tyckte faktiskt att det var ascoolt att du bara klev in där och köpte en orm utan vidare.”

Det låter kanske konstigt för er utifrån det jag berättat här, men när hon sa det genomfors jag av en ohyggligt stark, euforisk revanschkänsla som jag kan känna än i dag när jag tänker på den. Hon hade verkligen blivit charmad. Så även om hennes känslor för mig inte räckt till länge och själva ormprojektet gick käpprätt åt helvete, så hade i alla fall min instinkt varit rätt ute – min Dolph Lundgreninstinkt – och det, mina damer och herrar, var ju en oerhört bra lärdom att ta med sig vidare i livet. För den fungerar än.

—-

Efter att jag skrev det här inlägget fick jag kontakt med flickan i fråga och då släppte hon en liten bomb. Här kan ni läsa Vad flickan i djuraffären egentligen tänkte när jag klev i där och köpte en orm bara för att imponera på henne.

3 Kommentarer

  1. Sjukt roligt alltså!! Tack för dagens skratt :-). Inga andra roliga raggningsförsök att bjuda på? Jag tänker – om detta var det mest ambitiösa är ribban lagd så högt att det antagligen får plats en hel del ”under” också 😉

  2. När ribban läggs på den nivån som det mest ambitiösa undrar man ju om det inte finns ganska många roliga storrys om dina försök att fånga din kärlek ?!! 😉
    Hahaha! Tack för dagens skratt!!

    • Haha, jo visst finns det väl fler draman men inga som kan matcha det här tror jag 🙂 Roligt att du gillar inlägget Kaptenskan.

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén