Under det förra millenniets sista skälvande tusendel fick jag vara med om något väldigt fint.

Ursprunget till det fina utspelade sig redan år 1899 på en konferens i den holländska staden Haag, där Europas toppolitiker då samlades för att diskutera hur 1900-talet kunde bli fredligare än det blodiga sekel de lämnade bakom sig.

100 år senare kom nämligen någon på den briljanta idén att man borde arrangera en ny konferens på samma tema, men på ett smartare sätt än senast.

Genom att hänvisa till 100-årsjubileumet lyckades man knyta till sig generösa sponsorer och med det en lång rad auktoriteter inom fredsskrået, som FN:s generalsekreterare och flera nobelpristagare. Dessa drog i sin tur till sig den sortens personer som varit på konferensen 1899: toppolitiker som lockades av möjligheten att stå i ljuset av FN:s och Nobels glans och prata om fred och frihet.

För politikerna kunde konferensen ha blivit en helt vanlig dag på jobbet men det blev den inte. För arrangörerna hade inte nöjt sig med att bjuda finfolket den här gången. De hade även skickat ut en öppen och allmän inbjudan som uppmanade alla världens fredsorganisationer att komma till mötet. 9000 personer dök upp och jag var en av dem.

Makthavarna måste ha trott att de kommit till fel ställe när de klev ur sina bilar, för konferenscentret fullkomligt myllrade av dansgrupper, halvnakna papuaner, ljusbärande hippies som mässade ”peace, peace”, körer, indianhövdingar med fjäderskrudar, barn med bortsprängda ben och nunnor som delade ut broschyrer. Förutom oss många tusen vardagliga själar som var där givetvis.

Kontrasten mellan politikerna och skaran de skulle tala inför kunde varken ha varit större eller bjudit på en mer givande inramning. För redan från de första talen blev det tydligt för mig varför mäktiga män så sällan lyckas med sina fredsprojekt. Hur de än anstränger sig för att prata om fred slutar det nämligen med att de förordar krig. Typ att FN borde beväpnas, att det behövs fler militära interventioner och att enskilda demokratier borde få kriga oavsett vad FN säger och så vidare.

Resonemang som möjligtvis känns rimliga inför kollegorna. Men när exempelvis Hollands försvarsminister klev upp där på podiet för att hålla ett hyllningstal till NATO:s pågående bombningar i Jugoslavien, var det inte inför likasinnade. Tvärtom.

Det var för en sal fylld med pacifister och där civila offer från bombningarna han hyllade satt längst fram i publiken. Det var tydligt att ministern hade blivit informerad om den saken innan han klev upp på scenen och att han inte hade sin bästa dag på jobbet. Han fick inte heller några applåder när han harklade sig och gick.

Jag tycker mycket om denna pedagogik. Så mycket faktiskt att jag utnämner den till den mest lovande idén hittills om vi snackar fred i det 21:a århundradet.

Är du politiker och vill skapa fred genom att kriga: 1. tänk igenom saken noggrant. 2. besök de du vill döda. 3. känn efter i magtrakten. 4. känns toppen? Ja okej då – kör, men glöm inte att utvärdera freden tillsammans med offrens anhöriga när du är klar.

Funkar det inte så ses vi i Haag 2099.

——————-

40% Monty Python. En av de galnare händelserna i Haag inträffade under en debatt om Kosovo när en rysk helig man ställde sig upp i publiken och uppmanade alla att följa honom dit. Omedelbart – till fots. Han lämnade salen ensam.

30% fredsarbete. Man kan givetvis inte kriga sig till fred, om jag uttryckte mig oklart innan. Fred får man genom att ansvarsfulla medborgare som vi bygger och vårdar stabila demokratiska institutioner tillsammans.

20% kurs. Rikspolitiker som vill lära sig att inte förespråka våld kan gå kurs på kommunal nivå. Här tvingas politikerna alltid möta människorna som drabbas av deras beslut och drar sig i långt högre grad för att döda.

10% annars då? Jovars. Det är högsommar, finväder, långföräldraledigt och dotra sprätter runt i gräset som värsta vildkaninen. Det kunde ha varit mycket värre.