Kalla mig kräsen men jag äter inte vad som helst.

Big deal, säger ni eftersom ni kanske inte heller gör det. Men då säger jag att ni inte förstår vem jag är. För mig är mat bränsle och inte mycket mer. Äter är något jag gör för att jag måste och det spelar i stort sett ingen roll för mig vad det är jag stoppar i munnen.

Den stora fördelen med detta är att jag har lätt att ta seden dit jag kommer. Jag rynkar inte på näsan, väderar inte folk efter vad de kallar mat och alla upplever mig som en tacksam gäst. Och eftersom jag spenderat många år utomlands har det blivit en del underligheter. Som fågelklor i Kina. Mage och lungor från något däggdjur i Portugal. Kalvhjärna med sked i Marocko. Kött med jordgubbssmak i USA.

På en angolansk marknad gick jag förbi ett bord med rostade apor. Rostade med päls och allt för att köttet ska hålla sig i värmen och sedan uppställda till försäljning i humoristiska karateposer. Jag var hungrig så jag köpte en och bar hem under armen.

Eller som i Indonesien, där det knackade på en försäljare med tre hundvalpar i famnen. Jag avböjde tills det visade sig att det inte var husdjur han vill sälja. Då valde jag en golden retriver-liknande variant som smakade helt okej. Som get fast mycket mörare.

Och det är nu, när ni vet vem ni har att göra med som jag höjer ett varningens darrande finger till länets alla mathantverkare.

Och säger: ta er i akt.

Ni gör ett bra jobb. Fortsätt att hitta på nyskapande rätter med lokalhistorisk förankring, men gräv för-guds-skull inte för djupt. För det ni hittar längst ner lämpar sig inte för trutläppade gourmander. För den enda maträtt som jag inte lyckats förmå mig att äta fann jag inte ute i världen utan i vår egen lokala mathistoria. Men inte här hemma då utan på Island.

För när våra förfäder tog sitt pick och pack och emigrerade till den blåsiga lilla ön så tog de inte bara diftonger och små hästar med sig. De tog även med sig den matkultur som i hög grad lever kvar där än i dag.

Det var när jag jobbade som dräng på en fårfarm i byn Borgarfjörđir som det tomt stirrande fårhuvudet ställdes fram på bordet. Jag hindrade mig lite innan jag började skära lite i kinden på det och påpekade att det kändes lite udda att äta något som tittar på en.

Inga problem, sade husbonden och sög ena ögat ur fårskallen med ett ljudligt schlupp. Sedan erbjöd han mig att suga ut det andra.

Men där tog det stopp för Berglund, som blev tvungen att avbryta måltiden.

Så efter årtionden av bekymmerslöst tuggande av vad man än lagt framför mig så var det slutligen vid ursprunget till min egen matkultur som jag tvingades inse att jag faktiskt inte äter vad som helst.

Det finns säkert någon snusförnuftig symbolik i det också.

Och om man ska se det från den positiva sidan så vet jag nu vad jag inte är, om man nu är vad man äter.

————————

40% platsbrist. Nu är 40-årskalaset avklarat. Jag rev av det tillsammans med två barndomsvänner och en massa folk från våra respektive walks of life. Det lätta beslutet: att förbjuda gamlingar och barn. Det svåra: att inte bjuda kollegor.

30% same but different. Med vetskapen om hur alla kalasgäster röjde runt på Fröjdholmen för 20 år sedan var vi beredda på ett sjöslag. Det visade sig att det inte är för 20 år sedan längre. Populäraste drycken var mineralvatten.

20% nya doningar. Efter tre år av konstanta problem relaterade till löpning så är det dags att tänka nytt. Planen är att sluta vara en svärande löpare som ideligen måste stanna och istället bli en leende rullskidåkare som bara åker och åker.

10% hockeyguld. Härliga tider! Tre kronor tog VM-guld, det nionde någonsin, och jag är jätteglad. Nästan lika roligt är det att så många av de gamla stryknationerna blivit bra på allvar. Vem kunde tro att Schweiz skulle fixa ett silver?