FullSizeRender 9

I dag drar jag till USA med min barndomskompis Lucas och det tycker min mamma är roligt. Härom dagen sa hon:

– Tänk om någon hade sagt att ni två skulle åka till USA tillsammans när ni var små. Fy fan vi hade skrattat så vi pissat på oss, sa hon.

– Men varför då, frågade jag förvånad.

– Ni var ju så små!

Medan ni funderar på om det där över huvud taget hängde ihop så ska jag berätta en sak. I själva verket är Lucas och jag bara på väg att göra färdigt något vi påbörjade för arton år sedan.

1996 satt jag i Luanda, Angola och funderade på vad jag skulle hitta på. Jag hade hamnat i en situation som gjorde det svårt för mig att bo kvar där men har ingen vidare lust att åka hem heller.

Då ringde jag Lucas, som var just i Ohio där han var au-pair åt en familj som ägde en bilfirma.

Men kom hit då sa han och fixade jobb åt mig på bilfirman.

– Okej jag kommer, sa jag. Men först ville jag jag hem, säga hej till päronen och dumpa lite grejer i Hovermo.

Men när jag landade på Arlanda i början av 1997 och ringde mamma för att säga att jag skulle ta nästa flyg så sa hon något i stil med:

– Du måste hälsa på kusin Lena i Uppsala innan du kommer hem, eftersom du missade hennes bröllop.

Så jag stannade in Uppsala i några dagar. Där erbjöd sig min kusins kompis att guida mig runt lite i universitetsområdet och plötsligt gick vi förbi en dörr där det stod ”Afrikanistik” på.

Så jag gick in, knackade på hos studierektorn och frågade om jag inte kunde få gå den där kursen som stod på dörren. Han sa att den redan hade redan pågått i två veckor och att man får skylla sig själv om man missar uppropet.

Jag sa att jag inte hade missat något upprop.

Då frågade han om jag över huvud taget hade sökt kursen.

Jag sa nej.

Då skrattade han torrt och sa att det var över tusen personer på kö till afrikanistiken och att man tyvärr inte bara kan vandra in och börja på den, men att jag var välkommen att söka nästa år.

  jag gick ut från hans kontor men kom på en sak och gick in där igen.

– Men jag kom ju precis från Afrika, sa jag och blev ombedd att gå igen.

När jag kom in för tredje gången sa han:

– Du, jag har verkligen inte tid att prata med dig. Gå och stör den kursansvarige istället. Det är han som ska ta sådant här, sa han och gav mig namnet.

Då gick jag till den kursansvarige och sa:

– Studierektorn sa att får gå din kurs. För jag kom precis från Afrika. Varpå kursansvarige blev tvärarg och sa:

– Men va fan håller han på med. Han VET ju att kursen är full. Nåja, det är inte ditt fel, gå och sätt dig i klassrummet för nästa lektion börjar om en liten stund.

Så medan Lucas satt i Ohio och undrade var jag tagit vägen och medan mamma satt i Hovermo och väntade på att jag skulle komma hem så klippte jag pagefrisyr, odlade bockskägg och blev Uppsalastudent.

Vilket överraskade mig lika mycket som någon annan eftersom jag inte ens hade högskolekompetens.

När jag kom till Ohio till slut hade det gått över ett år. Men då hade Lucas redan åkt hem och eftersom jag ändå hamnade på en helt annan plats och gjorde helt andra saker så var det liksom sak samma ändå.

Men nu sitter vi här, arton år senare, och väntar på flyget som ska ta oss dit tillsammans. Lucas ska visa mig vad jag missade i Columbus den där gången och jag kommer att skaka på huvudet och berätta hur mycket större allt var i Cincinatti.

På det viset kan man säga att Ohio är USA:s motsvarighet till Hovermo. Och då är det väl bara rimligt att det kommer dit lite hovermobor ibland också.

Och medan ni funderar på om det där över huvud taget hängde ihop så önskar vi er en trevlig helg och hoppar på flyget.