I den här jämngrå vardagen som många av oss vandrar runt i så är det ju lätt att blicken fastnar precis framför ens egna fötter.

Och oavsett om man nu vandrar den stig man hade tänkt sig genom livet eller en som bara blev så leder det lätt till att man, med åldern antar jag, börjar ställa sig frågor om den.

Hur i hela friden man hamnade där, varför man blev den man är, om det ska behöva vara så här och ja, ni vet, sådana där djupingfrågor som det ofta är svårt att hitta enkla svar på.

Om det är till någon tröst så har vetenskapen samma problem. Stigberoende kallas det och innebär att man har svårt att tänka utanför ramen för sin egen smala nisch.

I typ hundra år har stigberoende arkeologer grunnat över ett till synes olösligt mysterium.

Skrmavbild 2016-08-07 kl. 20.51.11På 500-talet, några hundra år innan vikingatiden tog sin början, bodde det runt 600-700 000 bofasta människor i det som är dagens Sverige. De levde från längst nere i söder och upp till Jämtland och södra Ångermanland, huvudsakligen av boskapsskötsel och jakt, och arkeologerna räknar det som en förhållandevis lugn och välmående period i vår förhistoria.

Men det som har förbryllat forskarna är att den enorma mängd hastigt övergivna ödegårdar man har hittat från tiden. Där folk verkar ha gått runt och flinat med ett strå i mungipan den ena dagen för att sedan bara försvinna.

Över hälften av landets befolkning verkar ha dött knall och fall och i Jämtland försvann i princip alla. Man har också hittat en ovanligt stor mängd guldoffer från perioden, tillsammans med skändade gudabilder, där människor har skurit av halsen- eller hackat hål i hjärtat på gudar som de vanligtvis dyrkade.

Skrmavbild 2016-08-07 kl. 20.48.06Varför har man aldrig vetat, men man har spekulerat löst i att de mest rimliga förklaringarna. Att det måste ha handlat om krig eller nödår eller liknande och att människorna i det sammanhanget slutat tro på sina gudar. Men hur ska man kunna veta när det är så länge sedan?

Nu vet man plötsligt precis vad som hände, när och varför.

Och det är rätt spektakulärt faktiskt.

Det började med att arkeologerna lyfte blicken från sina egna anteckningar och insåg att Skandinavien inte hade varit ensamt om att uppleva befolkningsmässiga katastrofer de här åren. Och med hjälp av historiker kunde man hitta antika myter om att solen hade förmörkats år 536 följt av åratal av kyla, missväxt och pester.

1024px-Weathered_growth_rings_at_Aztec_Ruins_National_MonumentMed hjälp av trädens årsringar kunde man sedan se att åren efter 536 var de kallaste på 2000 år i Skandinavien och i djupt nere i Grönlands isar kunde man sedan hitta förklaringen: asklagren från två enorma vulkanutbrott just då. Ett i Antarktis och ett i tropikerna.

Så det var alltså vulkaniska askmoln som ställde till det för förfäderna. Som förmörkade skyn och sänkte temperaturerna tills somrarna försvann helt, med missväxt, sjukdomar, svält, konflikter och massdöd som följd.

Och med ens insåg man något rent svindlande.

Att allt detta till punkt och pricka stämde överens med undergångsberättelsen i den asatro som föddes kort efteråt.

Der_Asen_Untergang_by_Karl_EhrenbergDen så kallade Fimbulvintern som förebådar Ragnarök, då människor och gudar alla ska gå under. Då solen slutar värma, vintern varar i tre hela år och hela mänskligheten förfaller i kaos, krig och ond bråd död.

Svaret på arkeologernas frågor hade funnits mitt framför näsan på dem hela tiden. I de isländska sagorna. Fimbulvintern är ingen myt – det är ett minne.

Ändå hade de aldrig kunnat förstå det här om de envisats med att försöka lösa det på egen hand. Det var när de insåg att de själva gick bet, höjde blicken och började fråga andra som de började få perspektiv på sina frågeställningar.

Med fantastiskt fina resultat.

Och det är ju så här det funkar för oss själva också, om vi ska återgå till våra egna och mer vardagliga personliga mysterier.

Om vi inte nöjer oss med att grubbla över varför allt är som det är, utan verkligen forskar. Lär oss mer om människorna miljöerna som har präglat oss i livet och den tidsanda som i sin tur har präglat dem. Om vi vågar diskutera med andra, jämföra oss med dem och ta till oss av deras synpunkter – om de så är radikalt annorlunda från våra egna – då har vi större chans att lära oss vilka vi är och varför.

Och även om man så hittar någon egen gammal fimbulvinter i den processen så är det värt det tror jag.

För när man vet vem man är, oavsett vem man är, och varför man befinner sig där man är, oavsett var det är. Då är det bra mycket enklare att veta var man borde bege sig härnäst– oavsett var det blir

Här kan ni se det spännande avsnitt av Vetenskapens värld som jag baserar denna krönika på.