Marcus i Bloms

Små berättelser

Afrika, Egna eskapader

Två sensationella teorier om vem jag egentligen är

Skärmavbild 2015-07-15 kl. 22.28.56I tidningsbranschen brukar vi skämta om att man aldrig ska dubbelkolla en riktigt bra story, för när man gör det visar det sig att verkligheten oftast är bra mycket mindre sensationell än vad den verkade vara vid första anblick.

Här kommer ett par rediga storys som jag själv har blivit upphov till – genom att bara gå på jobbet.

Eftersom jag har varit en udda fågel i många sammanhang har det också varit rätt vanligt att folk har spekulerat över min person.

Vad jag vet har sådana teorier aldrig blivit mer avancerade än när jag jobbade som lokal oljebolagsarbetare i Cabinda, Angola under fyra månader 1995.

Skärmavbild 2015-07-15 kl. 23.34.59Oljebasen ägdes av amerikanska Chevron och var, eftersom det pågick ett inbördeskrig, både omgärdad av minfält och minutiöst patrullerad av elitsoldater. De utländska arbetarna levde på basen och fick inte gå utanför grindarna medan de bättre betalda lokala arbetarna körde bil dit. Men de med lägst löner, de skeppades in med färja, vilket var ett rätt fint alternativ faktiskt med tanke på att både delfiner och flygfisk brukade slå följe med oss om morgnarna.

Jag tillhörde alltså den sistnämnda gruppen och var den enda vita person som överhuvud taget rörde sig i de sammanhangen, vilket jag själv inte reflekterade särskilt mycket över. Och ingen annan heller – trodde jag.

Ett annat ställe där jag uppenbarligen fick ögonbryn att höjas var i basens stora lunchmatsal där det fanns en strikt indelning mellan utländska arbetare och lokalbefolkning. Jag hade förstås aldrig en tanke på att sitta med några andra än angolanerna – vilket utlänningarna visade sig notera.

Själv var jag lite i min egen värld vid den här tidpunkten, fundersam över lite allt möjligt i mitt liv, så jag var inte så särdeles social på jobbet. Och när jag själv inte berättade så utförligt vem jag var så visade det sig att folk hjälptes åt att fylla denna kunskapslucka på helt egen hand.

Skärmavbild 2015-07-15 kl. 23.40.04Strax innan jag lämnade basen och flyttade till Luanda så fick jag höra två vitt skilda berättelser som förklarade precis vem jag var.

Bland angolanerna på basen hade det börjat cirkulera ett rykte om att jag mörkade min egentliga identitet. Att jag sa att jag var svensk men att min pappa i själva verket var Chevrons högste chef i USA. Att han hade sagt att ”om min pojk ska ärva mig så ska han banne mig lära sig hantverket från grunden”. Sedan hade han satt mig på den farligaste platsen i världen och på ett jobb med den lägsta möjliga statusen för att göra mig ödmjuk, tuff och kunnig inför min framtida maktposition.

Bland utlänningarna, eller i alla fall amerikanerna, hade man kommit överens om att jag var sonen till ett svenskt missionärspar som hade blivit dödade i inbördeskriget på 1970-talet. Jag hade blivit adopterad av en lokal familj och växt upp i Cabinda utan någon som helst kontakt med omvärlden och trots att jag var så ung (22 år) hade jag redan flera fruar i en liten by utanför Cabinda stad.

Båda historierna var spännande i sig, men det riktigt anmärkningsvärda var att folk inte trodde mig när jag råkade få höra dem och berättade sanningen.

I angolanernas fall förhöll man sig skeptiska till det jag sa utifrån att en som är undercover självklart inte kan medge vem den är.

I amerikanernas hade historien tydligen börjat berättas från så många håll att de helt enkelt höll den för mer trovärdig än mina egna ord. De jag pratade med började till och med förhöra mig i omvärldskunskap för att se om jag verkligen hade varit utanför Cabinda.

scandalOch visst kan man bli nedslagen av denna till synes allmängiltiga, nations- och kulturöverskridande fäbless för sensationer. Inte minst med tanke på alla virala myter som snurrar runt på nätet nu för tiden (vilket för övrigt är en god anledning till att vilja betala för- och ha kvar oberoende nyhetsmedier här i landet).

Men faktiskt, så kan jag inte heller undgå att bli lite imponerad också, av hur snabbtänkt, framåt och fantasifull människan är.

Även när det kommer till det allra minsta och obetydliga, som en främling på en oljebas.

1 Kommentar

  1. Som man skrev i webbchattarna på 90-talet: *asgarv*
    (Har dock alltid misstänkt att Hovermo-storyn är en coverup…)

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén