IMG_2833

Det må vara underligt och jag må vara morbid, men jag gillar verkligen begravningsplatser. Jag gillar att går runt bland gravarna, läsa vilka som ligger i dem och föreställa mig vilka de var. Hur deras verklighet såg ut under åren som de vandrade här på jorden och vad de kan ha tyckt och tänkt om det.

I dag var mitt utflyktsmål Bonfims kyrkogård som ligger  norr om Dourofloden här i Porto och här är några bilder från den. Nu kan jag inget om katolska begravningsriter om man säger så men utifrån hur vitt skilda storlekar det är på gravarna måste man nog ändå dra slutsatsen att det bara är plånboken som sätter gränsen för hur stort ens sista vilorum kan bli här.

Vi börjar med de mest ödmjuka gravarna. Lådor i väggen i olika storlekar. Enkelt och bra.

IMG_2842IMG_2824

Sedan har vi gravar som vi själva är vana att se dem, men med lock istället för jord. Det finns över huvud taget ingen jord på den här kyrkogården och som en följd inte heller gräs. Hur många som helst ryms i gravarna verkar det som och i allmänhet har man en stor sten för familjeöverhuvudena och en liten för var och en av de ättlingar som trillar av pinn efter det och inte gör anspråk på att ha egen storsten.

IMG_2832IMG_2826

Slutligen har vi då också första klass. Hela kryptor som man kan gå in i, inredda med bänkar och egna altare och varför inte en staty av den avlidne om det skulle behövas. Överlägset mest bekvämt för släktingar som vill stänga om sig när de sörjer.

IMG_2828IMG_2840

Det var mycket folk på kyrkogården när jag var där och trots att många av gravarna börjar bli rätt gamla så såg de flesta ut att bli ompysslade på ett eller annat sätt.

Det var allt om Portos bostadsmarknad för avlidna för den här gången.