Skärmavbild 2014-06-16 kl. 23.49.59

Min farmor var en bokslukare av rang. När hon dog för två år sedan hade hon levt i hundra år och efter sig lämnade hon en diger samling litteratur från hela 1900-talet. 

I vintras hittade jag en bok från 1913 i hennes samling och som såg intressant ut. Den var skriven av författaren Willa Cather, hette O Pionjärer och skulle visa sig bli en långt mer tankeväckande upplevelse än jag någonsin hade kunnat ana. 

Romanen handlar om en svensk invandrarfamilj i USA i slutet av 1800-talet, precis som Wilhelm Mobergs utvandrarböcker, men med skillnaden att den är skriven av en amerikansk författare för en amerikansk publik. Baserad på de invandrartäta miljöer i Nebraska som Willa själv växte upp i och där svenskarna verkar ha fascinerat henne lite extra, vilket ju alltid är kul.

Berättelsen handlar om paret Bergson, som med fyra barn och en vagn med ägodelar slår ner bopålarna i obruten Nebraskaterräng. 

Det mesta kretsar runt dottern Alexandra och hur hon och hennes tre yngre bröder växer upp på farmen, idogt kämpande för att få marken bördig tillsammans med föräldrarna. 

Så långt är historien rätt förutsägbar utifrån att plikttroget arbete alltid varit lite av en paradgren för svenskarna, men det som händer sedan överraskade mig i flera led.

För när gubben Bergson ligger för döden och vill försäkra sig om att gården överlever när han är borta så är det viktigt för honom att det mest dugliga barnet tar över rollen som familjeöverhuvud. 

Därför utser han Alexandra.

Detta upprör visserligen två av de yngre bröderna men de fogar sig ändå eftersom de vet att han har rätt.

Det är det ena. För färgad av min tid och den kollektiva historieuppfattning som jag är del av så tog jag för givet att en 1800-talspappa oreflekterat skulle ha utsett en av pojkarna till överhuvud även om dottern var dugligast. Men Willa Cather gör en poäng av att svenskarna inte är som andra när det kommer till sådana saker.

Sedan kommer det andra. 

Yngste brodern Emil är Alexandras store favorit i livet. Bandet mellan de två syskonen är mycket starkt och därför blir chocken desto större när helvetet bryter lös i slutet av boken. 

För då visar det sig att Emil har förälskat sig i Alexandras bästa väninna Marie, invandrare från dagens Tyskland. En livlig och kärleksfull ung kvinna som är olyckligt gift med en svartsjuk och frånvarande amerikansk man. 

Emil brukar gå dit när mannen är borta för att hänga på gärdesgården och prata med henne, men en dag kommer Maries man hem full och ertappar dem när de sitter och samtalar i trädgården.

Han blir vansinnig över detta, hämtar geväret och skjuter både Marie och Emil till döds. Sedan flyr han byn men blir upphunnen, fångad och fängslad. 

Alexandra är förkrossad. I ett slag har hon förlorat sin lillebror och sin bästa väninna och hon åker till stan för att besöka mördaren i hans cell.

Och här kommer det blir riktigt anmärkningsvärda.

När den ångerfulle mördaren ser att Alexandra kommit för att träffa honom tar han för givet att hon kommer med hatiska förebråelser för det han gjort. 

Men istället förlåter hon honom.

Emil och Marie har vanärat sina familjer anser hon och förtjänade därför att dö. På stående fot lovar hon att stödja mördaren i rättsprocessen och kämpa för att han även ska få moralisk upprättelse. För vad skulle han annars ha gjort när han hittade grannpojken hemma hos sin fru?

Willa Cather har alltså växt upp med svenskheten inpå knuten och beskriver den som en hårt arbetande, jämförelsevis jämställd hederskultur som i grunden är varm och omhändertagande men hellre ser sina älskade mördas än att låta sin familj leva i vanära.

Och kanske var vi etniska svenskar så på den tiden. 

Eller så var vi det inte. 

Oavsett vilket så ger berättelsen oss anledning att tänka efter lite. 

För om det stämmer. Om svenskheten var den hederskultur som Willa Cather målade upp i början av 1900-talet, då har vi på allvar anledning att fråga oss vilka vi var egentligen, och vilka vi är, i förhållande till hur vi uppfattar oss själva. För det är sådant här vi slentrianmässigt brukar tillskriva andra kulturer som ett slags kvitto på vår egen förträfflighet. 

Men om det inte stämmer, då är det olyckligt för O pionjärer blev en amerikansk bestseller och var definitivt med att forma Nordamerikas uppfattning av Sverige och svenskarna på den tiden.

Och är det något man verkligen inte behöver när man kommer till ett nytt ställe, så är det att folk går runt och sprider nedvärderande saker om en som inte stämmer.

————–

1. Det fanns en norrman med i romanen också. Han hette Galne Ivar och bodde i en jordkula. I det ser jag inga konstigheter.

2. Boken finns att läsa online på engelska här. Vill man läsa den på svenska måste man nog leta på bibliotek och antikvariat eftersom boken jag läste, och för övrigt den enda översättning jag känner till, är från 1948.

3. Boken är filmatiserad också, i början av 1990-talet, om man hellre stirrar på rörlig bild än låter sig förföras av bokstäver. Men där lär de väl ha hollywoodiserat allt det här till oigenkännlighet.