Krönika publicerad i 100% Östersund 6 mars 2013

En röd liten dockvagn i trä, det är mitt första minne i livet.

Den hade blommor målade på sidan, vitt handtag och jag sköt den framför mig längs den somriga grusväg som ledde mellan gården och brevlådan. Jag kanske var fyra eller fem år.

Jag läser på lite om barns minnesförmåga. Ny forskning har tydligen bevisat att små barn minns oändligt mycket mer än vad man tidigare har trott. En studie från Linköping visar att en bebis på sex månader visserligen bara kan memorera lekfulla instruktioner i ett dygn, men tre månader senare minns den instruktionerna i en månad. En professor från USA säger att ett barn kan ha en nära fullgod minneskapacitet redan före sin tvåårsdag. Kapaciteten finns där, men ändå följer bara valda delar med till vuxen ålder. En engelsman med skägg och fixade tänder tycker att det är tur det eftersom det är lika viktigt att glömma som att minnas saker, beroende på vad ens varelse behöver för att kunna navigera vidare i livet.

Det är egentligen inte mina egna minnen som fått mig att fundera, utan den krönika jag skrev för en månad sedan. Om min farmor, som var sex år när spanska sjukan kom till länet och hon hamnade mitt uppe i en massdöd som Sverige inte sett maken till sedan digerdöden.

När jag skrev krönikan spekulerade jag i att hon kanske inte mindes det, eftersom hon var så liten vid tillfället och aldrig sagt något om det. Men det stämde inte vet jag nu, tack vare min faster.

Farmor mindes visst när sjukan kom. Hon mindes att hennes mamma hjälpte till att hantera de döda i byn och att sköta djuren i gårdarna där folk låg sjuka. Hon mindes att hennes mamma insjuknade själv till slut och blev liggande på golvet, svettig och yrande utan att farmor förstod varför. Farmor blev också sjuk. Så svag att familjen befarade att hon inte skulle överleva.

Allt detta skulle en vuxen också minnas och kunna berätta senare i livet, med ansträngd röst och rynkad panna .

Men så kommer vi till det faktum att min farmor var ett litet barn vid tillfället. För ett av de starkaste minnena hon hade från den urskiljningslösa dödens år, 1918, det var att den utflyttade storasystern kom hem när hon låg sjuk och hade med sig ett äpple till farmor. Hennes livs första äpple. Farmor var så svag att hon bara orkade bita en liten tugga av det innan ögonen föll igen, och när hon vaknade igen blev hon helt förskräckt. Äpplet hade blivit brunt där hon bitit!

Så fick hon med sig ett litet leende ändå, farmor, till allt det tunga som hon skulle bära med sig resten av livet. Kanske var det rent av äpplet som gjorde skillnaden mellan att minnas eller förpassa allt till en gnagande ångestråtta i sitt undermedvetna.

Kanske kan vi vuxna lära oss något av detta, tänker jag. Att pynta onda minnen med äpplen så att vi klarar att prata om dem och gå vidare.

Farmor dog när hon var 100 år gammal. Ett par veckor innan hon gick bort föddes min dotter, med samma namn och samma stolta uppsyn.

Om det är något jag önskar, så är det att dotra får ljusa minnen med sig från sin barndom. Att hon minns att vi dansar mycket hon och jag. I famnen och knixande med knäna mot tv-rumsbordet. Och att detta kan vara det äpple som gör att hon orkar tänka på alla timmar som hennes pappa satt och skrev krönikor när hon ville leka.