svärd

Det är ett helvete att vara mellanchef.

Man lämnar sin plats i kompisgänget för en ensam tillvaro där man aldrig kan bli älskad av alla samtidigt. Gör man som de gamla polarna vill blir storchefen missnöjd och gör man som storchefen vill, ja då blir de gamla polarna plötsligt tysta när man kommer in i fikarummet.

En som visste hur det här kändes var hackåsbon Örjan Karlsson, som ena stunden gick runt på tunet med ett grässtrå i mungipan och den andra befann sig mitt i en maktkamp mellan kungar.

Det här var på 1400-talet då både Jämtland och Tröndelag tillhörde Danmark, vilket den svenske kungen, Karl Knutsson Bonde, tyckte var onödigt.

Så kung Karl drog på sig stövlarna en vacker dag och tågade mot Trondheim, där han visste att han var populär, och längs vägen gjorde han vad han kunde för att rekrytera lokala anhängare.

Örjan Karlsson var en av de som plötsligt fann sig sittande på en häst ridande mot kusten. Och dagen efter att trönderna hade välkomnat Karl och krönt honom till sin nya kung så vaknade hackåsbon inte bara som svensk hövitsman över Jämtland och Härjedalen, utan även som nydubbad riddare med egen vapensköld och rubbet.

Det måste ha varit omtumlande dagar där i Trondheim och Örjan måste ha känt samma slags febrila lyckorus som vilken it-konsult eller vilket butiksbiträde som helst som just har fått ett fett lönepåslag och ansvar för en hel avdelning.

I en hel vecka fick han känna sig sedd och bekräftad eftersom kungen stannade till i Hackås på hemvägen, men sedan blev det med honom som det blir med it-konsulterna.

För när kungen drog vidare så stod Örjan kvar där med sitt nya svenska adelsmärke, i en by som såg på honom med nya och inte rakt igenom kärvänliga ögon.

Sedan började omorganisationen han hade blivit rekryterad för.

Först blev han satt på att tvinga Jämtland och Härjedalen att betala skatt till Stockholm istället för Köpenhamn och när det var klart så började han attackera den danske kungens styrkor på andra sidan fjällkedjan. Dels på kung Karls order men också på eget initiativ eftersom en det gäller att visa framfötterna när man väl fått förtroendet.

Det här var ett farligt, ensamt och framförallt otacksamt jobb. För det var ju inte så att lokalbefolkningen förstod poängen med allt det här, eller att kungen satt och skickade styrkekramar från sitt slott varje gång Örjan riskerade livet för hans skull. Nej han skickade inte ens de resurser som behövdes för att göra jobbet ordentligt.

Därför måste det ha känts otroligt skönt för Örjan när kungen hörde av sig efter sju år och bad honom skynda sig ner till Stockholm. Och den ljuvliga känslan från Trondheim måste än en gång ha gjort sig påmind när kungen på stående fot utnämnde honom till ny befälhavare över det kungliga slottet. Om än blandad med lite förvirring eftersom han ju fortfarande var ståthållare i Jämtland och Härjedalen.

Möjligtvis undrade Örjan även vad det var för resa kungen packade för. Och varför han svettades och pratade så fort.

Grusröken efter kung Karls följe hann knappt lägga sig vid horisonten innan den danske kungen dök upp där och förklarade att både slottet och Sverige var hans nu. Sedan slängde han Örjan i finkan.

Att vara personal är rätt soft och att vara stor chef måste vara toppen. Men att vara mellanchef är ett helvete.

Ställd inför en situation där undersåtarna tyckte att han sög och chefen åkt på långsemester till Danzig hade Örjan tre alternativ att välja på när han släpptes ut igen.

 

1. Byta arbetsgivare och hoppas på en ny chefspost.

2. Fortsätta att jobba för sin bortsprungne chef och hoppas att denne kommer tillbaka.

3. Säga fuck it och åka hem.

 

Örjan valde nr 2 och åkte i finkan igen.

Sedan valde han nr 3.

För det må vara ett helvete att vara mellanchef, men man ska också vara medveten om att man inte tvunget måste fortsätta att vara arbetsledare bara för att man en gång blivit det.

Man ska också vara medveten att det som är bäst för ens arbetsgivare inte nödvändigtvis är det som är bäst för en själv och det man uppskattar i livet, och det är lika sant nu som det var för 600 år sedan.

För visst kan man kanske bli en lycklig människa av att slita hårt under otacksamma premisser, om man tror på sin sak eller är förvissad om att det kommer att resultera i något behagligt framtiden.

Men man kan också bli lycklig av att säga – fuck it, nu drar jag hem till Hackås.

Och det är vad man blir lycklig av som borde räknas.

———————————-

Om du gillade den här krönikan, kolla gärna in krönikorna Mitt enda råd till ungdomen och Vårt glömda Titanic.