Marcus i Bloms

Små berättelser

Skrivprojekt

”Redan i vaggan var jag dömd att gå under”

I nästan ett års tid har jag nu försökt komma under skinnet på en man som levde i Östersund för över hundra år sedan. Eftersom det handlar om en exhibitionistiskt lagd författare som levde en stor del av sitt liv i det offentliga så har det varit enkelt att ta ut grunddragen i hans personlighet. Och dessa har varit dyster läsning.

Hela hans vuxna liv var en desperat kamp för berömmelse och bekräftelse. En kamp för att bli sedd och uppskattad av en omvärld som aldrig såg den potential och den storhet som han själv ansåg sig besitta. Det enda han ville med sitt liv var att bli någon som betydde något för det samhälle han levde i och som framtida generationer skulle minnas. Men tjugofem år och en stor mängd självutgivna böcker senare orkade han inte med striderna, nederlagen och den ständiga ångesten längre.

Han begick självmord och glömdes bort av världen.

I dag började jag läsa hans allra första bok. Den han lyckades ge ut på ett förlag som ung och hoppfull debutant 1882, tjugofem år innan han tog livet av sig.

Som av en händelse heter romanen En sjelfmördares anteckningar – och de allra första raderna i den fick mig helt seriöst att tappa andan.

Foto 2014-10-27 11 55 00

 

Mannen i fråga heter Victor Hugo Wickström och vill ni veta mer om honom kan ni läsa en krönika jag skrev om honom tidigare i år: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort.

 

 

1 Kommentar

  1. Vickan

    Vilket geni! Det var tamejfan det mäktigaste jag läst sedan jag konfirmerade mig. Ser fram emot en fullständig recension.

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén