Marcus i Bloms

Små berättelser

Afrika, Egna eskapader

Priset för min ungdoms dumhet

IMG_4661På ett sätt var jag obegripligt dum i huvudet när jag var yngre.

Jag var visserligen smart nog att skaffa mig ett spännande liv, där jag fick vara med om spektakulära saker världen över redan från arton års ålder tills det att jag fyllde trettiofem. Men samtidigt var jag så dum i huvudet att jag trodde att jag skulle försämra dessa upplevelser om jag fotograferade dem.

Ett tag hade jag en kamera som jag hade fått av mina föräldrar och som jag använde sporadiskt. Men när den till slut gick sönder så bara slängde jag den och tänkte att det säkert fanns någon mening med det också. Och istället för att skaffa mig en ny så bestämde jag mig för att leva livet istället för att stå och fotografera det.

Det var en fin filosofisk tanke som kanske funkade för att göra mig märkvärdig inför andra på den tiden, men som på senare år har visat sig vara rent urbota korkad. För nu sitter jag här många år senare och känner att jag har haft ett liv som ingen annan men att minnena från det falnar, utan att jag kan göra något åt det. För jag har inget att hänga upp dem på.

Dagböckerna har jag ju kvar, så jag vet ju vad jag har gjort liksom. Men alla ansikten, färger, nyanser och lukter. Ni vet, det som blåser liv och känsla i allt, är borta.

Eller, rättare sagt – var borta.

För när jag och dotra var hemma i Bloms för ett par helger sedan så sa mamma plötsligt.

– Jomen du, je fann en massa grejer som e díne förrestn. Ti e laoe i chiffonjen oppao.

Jag gick upp och drog ut lådan – och hittade en skatt. Alla de bilder jag ändå tog som ung och som jag sedan länge trott har varit borta. Känslan av att bläddra igenom dem har varit svindlande. Plötsligt är jag i Sumatras regnskog som artonåring igen. I Angola som hurtig volontär. Som stenhård vit stekare i 90-talets Luanda omgiven av mitt gamla entourage. På bilflak genom Zimbabwe. Med pipskägg i Nepal. Hos en berberfamilj i Marocko. Bärande på en nynackad höna på en strand i Mocambique. Klivande runt i Kroatiens krigsruiner.

Det är inte så många bilder och bara från mina tidiga år, men i ett slag har de ändå blåst upp min tynande minnesbank till bredbildsläge och HD. Plötsligt är det som att jag kommer ihåg vem jag faktiskt är igen och det är enbart tack vare de bilder jag avfärdade så kategoriskt när jag var ung.

Men det är väl en av fördelarna med att bli gammal också. Att man faktiskt blir lite klokare.

3 Kommentarer

  1. Helt fantastiskt! Skulle gärna vilja se bilderna vid nåt tillfälle.

  2. Absolut Henrik! De ligger här hemma så det är bara att komma förbi någon dag 🙂

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén