Tänk er att ni har ett hjärteämne som ni gärna tar upp när ni träffar folk. Och tänk er att ni är ensamma om att finna det intressant. Att folk omkring er bara önskar att ni skulle sluta dra upp saken hela tiden och att de finner er ståndpunkt för extrem, eller rent av obehaglig.

De flesta av oss ger till slut upp i ett sådant sammanhang. Inte så att vi nödvändigtvis ändrar ståndpunkt men vi slutar kanske att prata om det så ofta, om inte annat för att behålla god ton, eller vännerna.

Victor Hugo Wickström, tidningsman, författare, riksdagsman och världsresenär från Östersund runt förra sekelskiftet, var inte funtad så. Han var väldigt bestämd, satte stor prestige i att vara en självständig tänkare i olika frågor och lanserade alternativa perspektiv på många företeelser i samhället.

Många av hans idéer låg långt (alltså jättelångt) före sin tid, ansågs vara väldigt kontroversiella och i vissa av dem fick han inte något gehör överhuvud taget.

Kanske var det hans stolthet som intellektuell som gjorde det, men för mig som sitter här och går igenom hans skrifter är det tydligt att ju färre som höll med honom, desto mer besatt blev han av att övertyga folk om sin egen ståndpunkt. Och i frågan om religionssynen drev han det enligt min mening så långt att han höll på att förlora förståndet på kuppen. 

Som kristen homosexuell med en stark övertygelse om att det inte inte kunde vara något fel på honom själv, hade han tidigt åsikten att Gud knappast kunde ha några synpunkter på vem som älskade vem. Kärlek var ju alltings drivkraft, skapad av Gud, menade han – själva förutsättningen för att folk skulle bry sig om varandra här i världen – och att den då omöjligt kunde vara syndig oavsett vilken form eller mellan vilka den uppstod.

Det här är kanske en helt vanlig åsikt i dagens Sverige, men i slutet av 1800-talet stod han i princip helt ensam om den, i alla fall när det gällde att yttra den offentligt.

Frustrerad av den dåliga responsen på detta budskap gick han vidare med att hävda att kyrkan var en ogudaktig institution som helt och hållet hade skapats av människor för att kontrollera andra och tilltvinga sig makt.

När ingen tycktes hålla med honom i detta heller blev han förbannad på vanligt folk också.

Då skrev han romanen När Jesus kom till Östersund, som handlar om hur den riktiga Jesus Kristus kom invandrande till stan, i vadmalskläder, för att förkunna sitt kärleksbudskap för östersundarna. Men att dessa var så korrumperade av kyrkans irrläror om synd och hot om evig fördömelse att de inte kände igen sann kristendom ens när det var Jesus själv som förkunnade den, och i slutet av boken tar de ihjäl honom med tydliga paralleller till den bibliska versionen.

Men trots att han själv höll sin roman som ett mästerverk, med potential att skaka om samhället i grunden, så avfärdades den av recensenterna, sålde dåligt och, ja, folk brydde sig helt enkelt inte särskilt mycket nu heller.

Då blev Wickström helt rasande och skrev en ny bok som heter Prästväldets satanism och i vilken han med brinnande retorik och hänvisningar både till både bibliska och egna argument ansåg sig bevisa att alla som inte höll med honom var djävulsdyrkare.

Alltså vetenskapligt bevisade djävulsdyrkare. Vidare hävdade han att den som inte höll med honom antingen saknade intellektuell kapacitet för att göra det eller inte hade läst hans texter tillräckligt noggrant.

FullSizeRender 4

Och inte nog med det. I slutet av Prästerskapets satanism redogjorde han för hur en helt ny, sant kristen, trosinriktning skulle organiseras och uppmanade på fullaste allvar mänskligheten att följa – honom själv.

FullSizeRender 3

Man kan ju bara gissa att folk valde sina samtalsämnen med rätt stor omsorg när de bjöd över Victor Hugo Wickström på middag.