Jag spenderar en hel del tid nere i ÖP:s källararkiv nu för tiden i samband med ett premiumprojekt med lokala nostalginyheter som jag och en kollega driver på op.se.

Vi har bläddrat runt där i arkivet i flera veckor redan, letat i register, kånkat runt på inbundna årsvolymer av tidningen och granskat fotografier. Men det var inte förrän i går som jag fick idén att leta efter mitt eget namn i det maskinskrivna gamla registret.

Det visade sig att jag fanns med där. FullSizeRender 18

Det var en artikel från 30 december 1993 om att jag och min barndomskompis Camilla skulle till Afrika som biståndsvolontärer. Hon skulle till Moçambique och jag skulle köra en hjälpsändning ner till Angola där jag redan hade varit en vända vid det laget.

Jag hade visserligen hunnit med en del redan för att vara 21-åring, som att plugga i Norge, resa runt i Indonesien, jobba i Angola och göra en halv värnplikt. Men allt det hade jag gjort i grupp och på förutbestämda premisser, vilket ger erfarenheter men inte nödvändigtvis ställer så stora krav på en deltagare.

Det som slog mig när jag stod och läste den här gamla artikeln nere i arkivet, det var att jag just där och då stod precis på tröskeln till något som skulle komma att stöpa om mig i grunden, som människa, för alltid. Inget skulle någonsin bli sig likt igen efter de turbulenta åren som följde på den här intervjun, men själv trodde jag bara att jag skulle iväg på ännu ett litet äventyr 🙂

*Fotnot

Tidsmässigt var det här några månader efter det jag har beskrivit i inlägget Hur jag blev krigare genom att desertera och cirka ett och ett halvt år innan inlägget Mitt gamla jag och dasshålet jag begravde det i.

För en större bild och länkar till andra personliga inlägg från mina år på vift: läs Å jisses, ni anar verkligen inte.