Skärmavbild 2014-06-22 kl. 14.29.50

Har ni hört talas om mannen på gravstenen här ovanför?

Nej det har ni nog tyvärr inte, men snart kommer ni att vara glada över att jag jag berättat för er vem han var.

Victor Hugo Wickström var en tidningsredaktör och författare i Östersund runt förra sekelskiftet och rörde sig i samma kretsar som Lagerlöf, Strindberg och Fröding. 

Som person utmärkte han sig genom sin oklanderligt eleganta dandystil, sitt feminina sätt och sin ständigt lika elaka tunga. Wickström var en framgångsrik publicist men hans förmåga att skaffa sig fiender gjorde honom till en ensam man i nybyggarandans Östersund där även finfolket visste bättre än att stå ut i mängden.

Samtidigt var han en produktiv författare med stora litterära anspråk. Han ansåg själv att han förtjänade en plats i den svenska litteraturens finrum och han hade alla förutsättningar att lyckas. Han var beläst, berest, rik, hade kontakterna och ägde en egen tidning med vilken han kunde ge sig själv obegränsat med publicitet.  

Men ändå vill det aldrig riktigt lyfta för Wickström. Av två anledningar.

Den ena var att han, hur mycket han än ansträngde sig, aldrig lyckades sälja särskilt bra eller få annat än ljumma recensioner från recensenterna.

Den andra handlade om att han stod för vem han var – oavsett konsekvenserna. För ungkarlen Victor Hugo Wickström var inte bara en snarstucken bråkstake. Han gjorde inte heller någon hemlighet av att han var ointresserad av kvinnor.

Och inte bara det. 

Flera av hans romaner hade tydliga homoerotiska undertoner och han framställde konsekvent detta som något normalt. När han blev ifrågasatt för det argumenterade han gärna och öppet för att samkönad kärlek var lika naturlig som den mellan man och kvinna. På ett filosofiskt plan givetvis eftersom själva sexet var olagligt.  

Det här var kontroversiellt inom 1890-talets kulturetablissemang och diskussionerna som följde på hans författarskap blev ett konstant irritationsmoment för Wickström eftersom de ofta kom att handla om honom som person istället för hans litteratur. 

En konkurrerande redaktör beskrev honom offentligt som ”pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer” och Wickström lät inte sådant raljerande gå obesvarat. Istället gick han till rasande motangrepp – även då han rimligtvis borde ha insett att motståndet var övermäktigt.

När han hade fått nog av Strindbergs homofoba raljerande till exempel, bjöd han upp författaren till Östersund under förespegling att det fanns stora affärer att göra här. Men när Strindberg väl anlände mötte han bara Wickström som bjöd honom på restaurang för att berätta att han var ”en sådan”. Och när den upprörde Strindberg hade tagit tåget hem igen började Wickström publicera påhittade och karaktärsmördande intervjuer med honom i sin tidning. Strindbergs motdrag blev att skriva novellen Les pervers i Vicisections (1894) där Wickström fick representera nidbilden av en feminin homosexuell man.

Wickströms dilemma var att han så innerligt gärna vill vara del av den kulturelit som föraktade honom, men att hans integritet hela tiden förhindrade honom att följa deras regler.  

Ju hårdare han argumenterade för sin och andra homosexuellas sak och ju fler fiender han drog på sig, desto längre bort från sina drömmar gled han och Wickström slutade som en ensam, bitter och bruten man, som gett allt men vunnit intet. 

Vid 51 års ålder tog han livet av sig med en överdos sömnmedel, begravdes utan klockringning och föll i glömska inom loppet av några år.

Men så kan det förstås gå. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det heller.

Men om jag finge återuppliva en enda historisk person för en dag så skulle jag välja Wickström. 

För vad han aldrig fick veta när han han stod där med sömnmedlet i hand och såg ut över Östersund för allra sista gången, det var att hans livsgärning inte alls varit förgäves.

Men den blev inte vad han hoppats på, utan något oändligt mycket större.

För Victor Hugo Wickström hade en hängiven läskrets, även om den var liten och den läskretsen  glömde honom inte. 

I dag räknas han som en av de som lade grunden till den europeiska HBTQ-rörelsen. En folkrörelse som föddes ur det obeskrivliga mod som bara han och ett fåtal andra svenskar visade under den här tiden. Och som under det följande århundradet skulle komma att revolutionera hela västvärldens människosyn.

Den arrogante skitstöveln Wickström är en av vår kulturs allra största hjältar – och han har inte den blekaste aning.

I dag ligger han begravd på Östersunds norra kyrkogård tillsammans med sina två bröder. Så ni vet, om ni skulle känna för att lägga en blomma på hans grav någon dag.

——-

PS 1. Jag hittade Wickströms gravsten av en slump när jag gjorde research för krönikan Gemenskap som inte ens döden rår på som jag skrev för 100% Östersund i fjol. Innan dess hade jag aldrig hört talas om honom.

PS 2. Nu har jag läst flera av hans böcker och håller med hans recencenter om att han inte var någon vidare begåvning när det kom till romankonst.

PS 3. Men när det kommer till moralfilosofi, sexualitet och jämställdhet är han spektakulär för sin tid och hans syn på just jämställdhet kanske jag får tillfälle att återkomma till lite längre fram. Om jag hinner.

PS 4. Om ni är intresserade av att läsa mer om synen på homosexualitet under 1800-talet så har jag även skrivit krönikan Fyra nyanser av manlighet.