Trots att det är över tjugo år sedan nu kommer jag ihåg det väldigt väl. Hur begravningsentreprenören granskade mig länge och väl där i receptionen på hans byrå medan jag själv bara ville backa mot utgången.

”Men varför vill du jobba här”, envisades han, med en tydligare betoning på här denna gång och i mina öron var det underförstått att han undrade varför en tonårig kille som jag ville få tillgång till döda människor.

”Je veit int”, sa jag, gick ut på Kyrkgatan igen och in genom dörrarna på nästa företag.

Jag hade hållit på hela fredagen, börjat borta vid tågstationen och sedan gått in på företag efter företag i Östersunds centrum och frågat om de behövde arbetskraft.

På ett av de första hotellen behövde de visserligen en städare, men det jobbet kunde jag inte få eftersom killar ansågs vara för slarviga för att klara det. I övrigt hade det blivit blanka nej överallt.

Anledningen till att jag gick runt och knackade dörr var helt enkelt att jag inte visste bättre. Jag kom från en liten by i en glesbebygd kranskommun och mina kunskaper om hur saker och ting fungerade i stan var fortfarande bristfälliga. Det jag visste var att jag saknade alla former av personliga nätverk eller referenser som kunde hjälpa mig och utan tidigare arbetslivserferenhet kändes det meningslöst att gå till Arbetsförmedlingen, trots att alla sa att det var det jag var tvungen att göra.

Senare i livet har jag insett att okunskap kan vara av godo.

Eller, rättare sagt, att idéer som man spontant uppfattar som okunskap i själva verket kan handla om alternativa, ja rent av smartare, sätt att tänka. Jag har själv gjort misstaget att tro att främlingar är inkompetenta då de inte förstår hur saker och ting fungerar i mina trakter. Jag har också blivit behandlad som en sämre begåvad när jag inte hängt med i andra miljöers tankemönster.

Vad jag har lärt mig av det, förutom att inte underskatta främlingar, det är att jag själv också tjänar mer på att behålla mina gamla glesbygdskulturella särdrag än att försöka bli ett med de nya miljöer jag rör mig i dag som akademiker, journalist och stadsbo.

Som flockdjur känner vi oss alltid tryggare med likasinnade, men det är i den obekväma mångfalden som de stora ideerna föds och störst chans till framgång har den som ser till att vara del av denna.

Det är liksom ingen slump att imperier som Grekland, Rom, Storbritannien och USA alla rest sig ur områden där vitt skilda folkgrupper och deras idéer haft möjlighet att snilleblixtra samman.

Eller att tyskar och holländare lyckas leva och försörja sig på platser i Jämtland och Härjedalen som den gamla lokalbefolkningen övergett för länge sedan i brist på just försörjning.

Det är inte heller någon slump att en sävlig bonnläpp som jag bara behövde en dag på mig att skaffa ett schysst jobb i arbetslöshetens Östersund där i början av nittiotalet. För dörrknackningen må ha setts som naiv av de flesta jag pratade med den där fredagen, men plötsligt stod jag där framför en restaurangchef som sa ”bra tajming – knyt på dig ett förkläde och ställ dig i disken.”

————————

40% tonåring. Man kan tro att jag jublade över jobbet, men snarare blev jag tveksam eftersom jag tänkt gå på krogen med kompisarna just den kvällen. Lyckligtvis lyckades jag betvinga min tonårs-iq och göra det rätta.

30% tur. Tur kommer till den som kämpar för den och min dag som arbetssökande gav inte bara jobb. Två veckor senare flyttade jag även in i en fin liten etta i centrala Östersund som restaurangen fixat fram.

20% mer okunskap. När jag tagit jägarexamen för några år sedan gick jag ut med haglan och sköt mig en tjäder. Efteråt lärde jag mig att man inte kan jaga så utan hund eftersom tjädern hinner upptäcka en och fly.

10% annars då? Jo, dotra har visat sig vara en hejare på att plocka hallon. Hon äter dem från buskar, ur hinkar och från marken. När de är slut blir hon antingen mycket arg eller sätter hinken över huvudet och skrattar.