Om hundra år kommer Aftonbladet att skicka en medarbetare till Norrland. Hon kommer att återvända med berättelser om hur infrastrukturen blir eftersatt och befolkningen allt mer marginaliserad trots att storföretag lyfter enormt höga vinster i regionen.

Dessvärre kommer inte många att bry sig.

Det är det som alltid händer när någon försöker lyfta Norrlandsfrågor på riksnivå och det finns en särskild anledning till att det kommer att vara så även i framtiden.

Jaha, vad är den då, undrar ni.

Jo, säger jag: om vi tar Bruce Springsteen som exempel.

I mitten av 1990-talet var han orolig för vad som höll på att hända med USA och började skriva låtar för en skiva om detta. För att beröra så många som möjligt tog han utgångspunkt i romanen ”Vredens druvor” som handlar om hur bankerna massvräkte Oklahomas småbönder och tog deras land på 1920-talet.

Trots att Bruce själv kommer från en stad på östkusten väljer han alltså att porträttera snusspottande lantisar från inlandet när han vill slå an amerikanernas känslosträngar. För honom är detta helt naturligt eftersom USA:s inland, hur lågutbildat, ocoolt och fjärran det än må vara från finkultur och big business, ändå är en central del av vad amerikaner anser vara amerikanskt.

Många svenskar har också läst och berörts av ”Vredens druvor” genom åren, man få av dem vet att en liknande katastrof ägt rum här i Norrland och att det är en orsak till att regionen ser ut som den gör i dag.

Ändå skulle ingen svensk Bruce kunna använda detta för att beröra Sverige, för den genomsnittlige svensken känner nämligen ingen gemenskap med Norrland.

Norrland utgör inte någon del av den genomsnittlige svenskens nationella identitet och för politiker är inte kunskap om Norrland nödvändigt för att nå den rikspolitiska toppen.

Konsekvensen av det är att stordelen av varje ny generation rikspolitiker består av folk som är okunniga om- och ointresserade av vad som händer här bortom det rent kommersiella.

Och det är ju lite träligt eftersom det i sin tur gör att varje ny politikergeneration måste jagas och betjatas av varje ny generation norrlänningar.

Det är ett frustrerande jobb gissar jag och som måste kännas meningslöst varje gång en upplärd politiker försvinner och ersätts av en ny och ointresserad. Men ändå är det inte det.

För när man plötsligt lyckas beröra rätt personer vid precis rätt tillfälle – då kan det faktiskt hända stora saker på kort tid.

I min förra krönika skrev jag om böckerna som Aftonbladets medarbetare skrivit efter resor i Norrland. En av dem handlade just om vår motsvarighet till Vredens druvor och lästes i vanlig ordning av väldigt få sydsvenskar varav ännu färre brydde sig.

Men några av de som gjorde det råkade sitta i riksdagen och de tog en strid som slutade med att en lagen stiftades om för att skydda Norrlandsbönderna från fortsatta övergrepp.

Och i ett slag hade en till synes tröstlös situation plötsligt förändrats till det bättre.

Det är förutsättningarna som ligger och den sortens hopp Norrland kan ha om att få gehör för sina frågor.

Och dessa bjuder jag på. Varsågoda.