Våren 1994 var jag 21 och befann mig på resande fot i södra Afrika. Jag och några andra landade i Moçambique, reste genom det krigshärjade landet och korsade sedan gränsen till Zimbabwe. Där liftade vi runt och bodde hos folk vi råkade träffa innan vi reste vidare till Angola.

Det var en fantastiskt spännande tid att befinna sig i regionen. Mandela hade nyligen släppts efter 27 år i politisk fångenskap och allt pekade nu mot att han skulle väljas till president i Sydafrikas första riktiga val.

Med apartheidregimens fall hade freden kommit till Moçambique eftersom gerillaarmén omedelbart hade lagt ner vapnen när de blev utan arbetsgivare. Vi stod bredvid CNN:s nyhetsteam och såg hemvändande flyktingar kliva av tåget i huvudstaden Maputo. Strövade förbi affischer med den gamle gerillaledaren på, nu omsadlad till leende oppositionspolitiker med artistnamnet ”Guldpojken”.

I Zimbabwe träffade vi folk som gästarbetat i Sydafrikas gruvor och andra vars släkter bodde på båda sidor gränsen och det alla pratade om, det var Mandela, demokratin och framtiden.

Men alla var inte euforiska.

Anledningen till att vi aldrig reste in i Sydafrika var flyktingvågen som vällde därifrån. Vita familjer som stuvat sina Landrovers fulla av ägodelar och flytt landet av rädsla för vad som skulle hända när en svart president kom till makten. Den gruvliga hämnd som skulle utkrävas av dem efter allt förtryck regimen utsatt den svarta befolkningen för. Det var farhågor som späddes på av medierna som vädrade blod i varje artikel med paralleller till Rwanda där det stora folkmordet pågick för fullt.

Flyktingarna var livrädda men som man känner sig själv känner man andra, skulle det visa sig, och det är i det ljuset man måste se Mandela för att förstå hans storhet.

I en situation där han hade all makt i sin hand och världen ville se apartheids anhängare bli uthängda och offentligt straffade för de mörka åren, så lade han istället all sin kraft på att mana till lugn, tolerans och försoning – trots att han själv var ett av regimens hårdast drabbade offer.

Och alla lyssnade, kanske just därför.

Och inte nog med det. Efter några år som president valde han att lämna över makten till en ny generation demokratiskt skolade politiker som han ansåg var bättre rustade att möta framtiden än han själv var.

Det är svårt att hitta motstycken till ett sådant agerande i den politiska historien och det är därför vi måste minnas honom som ett storslaget exempel nu när hans livsandar börjar tryta.

Efter det sydafrikanska valet återvände de flesta vita flyktingarna till sina hem, men inte alla. Några hade redan sålt allt och sökt medborgarskap i Zimbabwe, där populäre presidenten Mugabe tillåtit vita att leva kvar som privilegierad överklass även efter frigörelsen, trots att det stack i ögonen på vanligt folk.

Jag tänker ibland på dessa emigranter och undrar hur de har det. För medan Mandela vandrade genom Mordor med sin härskarring och kastade den i Domedagsbergets lågor, så valde Mugabe att behålla sin för sig själv.

Resultatet är att Sydafrika är en strävande ung demokrati i dag medan Zimbabwe leds av en paranoid diktator som köper sig kärlek genom att hetsa befolkningen mot landets vita minoritet.

——————

40% Repris. 2008 var jag i Sydafrika då ANC valde sin nya ledare och vet ni vad – de vita var livrädda igen. Orsaken var att vinnaren Zuma krävde att vita företagare skulle börja ta ett större socialt ansvar och föreslog kvotering.

30% förklaring. För ett land som fortfarande liknar apartheidåren, både demografiskt och ekonomiskt, så är kvotering ingen orimlig tanke. Beviset för att det verkligen kan behövas är de vitas vilda bestörtning över förslaget.

20% perspektiv. Mugabes trakasserier av landets vita har blivit våldsamt kritiserade världen över. Vad vi ska vara medvetna om är att länder som Frankrike och Israel bedriver liknande politik, med skillnaden att de ger sig på fattiga.

10% ursäkt. Efter den här knastertorra utrikeskrönikan ska jag återgå till att vara fryntlig, käck och lokal igen. Jag skyller på att jag det bor en utrikespolitisk analytiker i denna magra kropp som jag inte alltid klarar att hålla stången.