Marcus i Bloms

Små berättelser

4. Tonsatta berättelser

Jag har gjort rätt många tonsatta berättelser genom åren som det aldrig blivit något mer av mer än att jag lyckats spela in några av dem på datorn. Förutom några som även spelades på radio för över ett decennium sedan iofs. De flesta är på rikssvenska men några även på jamska. Flera är ofullständiga, de flesta har stakningar eller felsjungningar och på vissa har jag bara någon enstaka vers inspelad.

Men skit samma.

Det är bättre att de läggs ut tänker jag än att de försvinner för evigt med någon havererad hårddisk. Vissa har legat i 20 år och jag har insett att jag ändå aldrig kommer att få tid och ork att köpa och lära mig allt som behövs för att finarrangera eller göra proffsiga inspelningar av dem.

 

En liten visa om kärlek.

 

Vi jagar Guldbyxepojken genom snödrivorna i den mörka Jämtländska vinterskogen. Anledningen håller jag för mig själv. I alla fall tills någon frågar.

 

Det rysligaste jag någonsin skrivit tror jag. Min första låt efter att jag lärt mig spela piano. Jag fick idén till när jag seglade med Ostindiefararen Göteborg på sydkinesiska sjön, skrev ut i Brasilien och tonsatte när jag kom hem till Östersund. Av någon anledning slutar jag spela innan jag sjungit de allra sista meningarna här. De är ”Älskade se huru marelden glimma runt om oss som själar i brand. Min älskade känn huru mörkret oss slukar och för evigt förenar vårt band.”

 

Det var när jag gjorde den här sången som jag fick idén till den roman jag skrivit men ännu inte fått utgiven. ”Den här stan är för stor hård och grund – och ändå är det bara Östersund”. Inställningen är huvudrollsinnehavaren Paulo Johanssons, inte min.

 

En bombastisk skrammellåt med pukor och rövarkör som jag gjorde i samband med att jag pluggade Skapande musik i Umeå en termin för länge sedan. Den var bubblare på P4-toppen i Jämtland 2001 och floppade totalt, utkonkurrerad av visor på jamska och lokal dansmusik. Ingen röstade på den och en granne sade efteråt att det inte var en särskilt bra låt. Jag fnyser och hävdar att den faktiskt är helt ok om man bara kan tåla genren. Vilken den nu är.

 

Well, vad ska jag säga om den här. Prästen gick för långt helt enkelt, församlingen fick nog och nu måste han begravas så snabbt att ingen utomstående hinner misstänka något. En ilsken, forcerad och lätt monoton begravningslåt, skulle man kunna kalla det. Det är lite väl avskalat under vissa partier som jag tänkt fylla med instrument, men det har inte hunnits med.

 

En lättsmält och lite mer popbetonad låt än jag brukar göra när det kommer till melodin, men texten är desto mörkare. Ber om ursäkt för att jag kommer av mig i mitt i låten och inte heller har gjort ett riktigt slut på den, men jag orkade inte hålla på och fixa med det där inspelningseländet i all evighet.

 

Första två verserna i en mörk liten historia där en ung flicka smitit från sina fosterföräldrar för att söka upp sin far, nu alkoholiserad uteliggare. På jamska, för det är något extra sorgligt över alla som kommer från vackra glesbygdstrakter som mina men ändå slutar som en människospillra bland metall och betong i en liten inlandsstad som min.

 

Gjord under Tjetjenienkriget. När Ryssland var nytt, Putin fortfarande var KGB-agent och USA fick några år på sig att agera marknadsekonomisk mentor för sin gamle rival.

 

Jag roastar Gud. Femton år före Kent Wisti.

 

En mollvisa i klassisk svensk tappning som jag gjorde runt millennieskiftet, innan jag börjat snöa in på den här noirgrejen. I dag hade jag jobbat mer med texten men nu får den vara som den är eftersom den är lite av ett tidsdokument över var jag befann mig på den tiden.

 

Ännu en traditionell visa från tiden runt millenieskiftet, då jag pluggade Skapande musik i Umeå och bara vräkte ur mig låtar av den här sorten.

 

En visa om Narcissus och hur han håller sin spegel.

 

Ännu en gammal visa, från 2002 cirka. Om mig själv för en gångs skull och den kluvenhet jag kände vid tidpunkten eftersom det var då som jag på allvar bestämde mig för att överge heltidsaktivismen och försöka flytta hem. Vilket iofs inte gick så bra.

 

Mer poem än visa kanske, men ändå. Gjord i Västtimor 1999 om den politiska situationen runt Östtimors frigörelse från Indonesien.

 

Ett stycke mordhistoria i folktakt från Angolatiden.

 

Blues till dem som smiter före. Och sedan jag skrev den 2002 har de inte direkt blivit färre.

 

En partyvisa för Oviksbygden. Från åren runt millennieskiftet.

 

Well, här har ni alltså en pedagogisk liten visa om krigets och maktens logik. Rippad rakt från mina studier i freds- och konfliktkunskap i Umeå troligtvis, även om jag nog inte upplevde det så runt 1998 när jag skrev den.

 

Östtimor förstördes av indonesiska militären 1999 och jag var på den indonesiska sidan gränsen för att jobba med de lokala aktivister som dokumenterade övergrepp i flyktinglägren. Bofors exporterade vapen till brottslingarna och då fick de sig en visa tillskriven.

 

Ett av mina tidigare alster. Minns inte exakta året men mitten av 90-talet kanske.

 

Här snackar vi riktigt olycklig kärlek i Angola runt 1995. Men jag är ju å andra sidan visan rätt rakt på sak så den får tala för sig själv.

 

Det här är något så töntigt som ett trubadurmäsigt referat från ett fantasy-lajv jag var med på i Västeråstrakten 1994. Men det var tur det för Trenne byar som det hette har gått till historien som det mest ambitiösa någonsin i Sverige och då är det ju kul att hänga upp sina personliga minnen på.

 

Uppföljaren till ”Vilhelm Valdemar Holst” och som jag skrev när Trenne byar var över men jag fortfarande kände mig lite beklämd över den unge Vilhelm Valdemars situation. Här har den unge Vilhelm Valdemar äntligen lyckats bevisa sig för sin elake far, växt upp, ärvt godset och med åldern blivit precis lika ond som honom. Efter det blev han lättare att släppa.

 

En sista liten hälsning från min fantasyvisperiod anno 1994.

 

Ja, här har vi då en lite rivigare visa från början av 2000-talet. Om jag inte minns fel var det en arrogant tjänsteman på UD som triggade den här.

 

”Jag söker rädda mig från leda, cynism och ignorans. De liksom döden kryper på en, plötsligt där från ingenstans.”
Ännu en visa från millennieskiftet.

 

Sorg 2002.

 

Ännu en visa från de produktiva åren runt millennieskiftet.

 

En suggestiv och mörk hämndhistoria på jamska. En av mina favoriter, men jag han tyvärr bara spela  in första versen innan jag tappade bort studioprylarna och packade ner synthen i källaren.

Leave a Reply

Tema av Anders Norén