I februari 1997 genomlevde jag ett tumultartat ögonblick som präglat mig djupt.

Jag hade kommit tidigt till en av mina första föreläsningar i kulturantropologi vid Uppsala universitet och gick in i institutionens lilla bibliotek för att fördriva väntetiden. När jag gick där och drog fingret längs bokryggarna fastnade jag för en avdelning som hette Norrländsk folktro eller något liknande. Jag skummade mig igenom en lång rad titlar om vättar och troll och sådana grejer och drog sedan ut en låda som visade sig innehålla studentuppsatser.

Och plötsligt låg det ett otyg i min hand.

En uppsats om blodstämning. Alltså konsten att stoppa blödningar med tankekraft.

Bara att uppsatsen existerade kändes obehagligt och för varje ny sida jag slog upp stegrades den känslan tills den var ren och skär ilska. För texten innehöll inte bara allmän historik över företeelsen utan även detaljerade instruktioner om hur man gör.

Jag minns hur jag blev helt svettig när jag stod där och såg mig över axeln för att se om jag var ensam. Om jag stoppade uppsatsen i väskan och förstörde den när jag kom hem, tänkte jag, skulle ingen någonsin märka det.

Det låter kanske överdrivet och var det kanske också. Men fram till det ögonblicket hade blodstämning inte bara varit varit en naturlig och högst verklig del av mitt liv. Det hade dessutom varit en konst som måste ärvas personligen och hållas som en djupt förborgad hemlighet för att den ska fungera.

Jag upplevde uppsatsen som otroligt respektlös. Att man tog en av de få genuina kulturyttringar som fortfarande betyder något där jag kommer ifrån, dissekerade den, petade på beståndsdelarna med kall vetenskaplig blick och skrapade ner dem i kuriosalådan på avdelningen folktro.

Jag kunde inte ha fått en bättre start på mina studier, för det var precis sådant här jag skulle lära mig att göra.

Vetenskapen är ju ett mycket bra och praktiskt verktyg för oss människor, men vi ska vara medvetna om att tron på den liknar tron på religion, med tillhörande för- och nackdelar.

Det är skönt att ha en förklaring till varför man finns till och rationella förklaringar till allt som händer runt en. Men blind blind tro på att det vetenskapligt bevisade alltid är den allenarådande sanningen, det är inte bara inskränkt. Det skapar också en arrogans gentemot personer och kulturer som har fler referensramar i sina liv än de rent vetenskapliga.

Det var den sortens arrogans som gjorde att Uppsalas gamla antropologer utan en tillstymmelse till dåligt samvete kunde riva fram och visa upp samernas religösa hemligheter för några hundra år sedan. Sedan börja plundra deras gravar och slutligen också stjäla liken och pryda sina bokhyllor med dödskallarna.

Djupt vetenskapstroende personer brukar ibland hävda att religionen är roten till allt ont här i världen. Den sortens inställning är i sig ett av världens problem.

Men vissa saker måste vi ju veta ändå, även om priset för det är att någon lokal liten glesbygdskultur blir någon nyans fattigare, och blodstämning är tydligen en sådan.

Stal jag uppsatsen? Nej jag gjorde inte det. Om någon hade ertappat mig att bränna vetenskapliga fynd hade det säkerligen kommit fram att jag var registrerad på kursen utan att varken ha sökt den eller ha högskolekompetens och på så sätt fick två tveksamma ting ta ut varandra den gången.

Men två saker fick jag med mig därifrån ändå. Dels förståelsen för hur det kan kännas att bli reducerad till ett objekt av vetenskapen, som svenska minoriteter och folk i tredje världen har blivit i hundratals år.

Men framfor allt fick jag med mig insikten att jag verkligen inte vill leva i en värld som blivit kliniskt rensad från alla sina mysterier.