Skärmavbild 2015-03-18 kl. 19.10.27

När folk, oftast jag själv, brukar ta upp det faktum att jag har skrivit ÖP:s genom tiderna överlägset mest delade nyhetsartikel, så brukar jag skrocka ödmjukt, slå ut med armarna och konstatera att jag bara gör mitt jobb.

Föremålet för denna stora ödmjukhet är en artikel om utbrändhet som jag skrev för fyra år sedan och som ända sedan dess har delats friskt i sociala medier. Typ 70 000 sedan ÖP bytte webbsida och cirka 26 000 innan dess, som inte syns längre.

Mysteriet har varit att artikeln ligger helt oläst i långa perioder men att den med jämna mellanrum tar en lika plötslig som våldsam fart igen. Varje gång det händer, som de senaste dagarna, skjuter den i topp på listorna över op.se:s mest lästa artiklar och genererar massvis av tackmejl till min inkorg, varpå jag kan spatsera runt som Kejsarn av Portugallien på redaktionen ett tag innan jag fiser ihop till mitt vanliga jag igen.

Nu har mysteriet troligtvis fått sin förklaring.

Det är Babben Larsson som ligger bakom allt.

Babben är ju en populär föreläsare på ämnet utbrändhet och i dag gjorde en kollega mig uppmärksam på att hon har delat min gamla artikel på sin Facebooksida med orden ”här är artikeln jag brukar ta upp i mina föreläsningar”.

Det förklarar hur artikeln kan bli så våldsamt klickad med jämna mellanrum trots att det var hela fyra år sedan den publicerades. När Babben talar klickar man, det är uppenbart.

Babben, nu är jag ju rätt säker på att du aldrig kommer att läsa det här, men om du gör det så har vi faktiskt träffats.

Jag var studenten med pipskägg och basker som stirrade på dig medan du satt och väntade på flyget från Umeå till Arlanda 1998. Vi var i princip ensamma på flygplatsen och du gav mig en artig liten nick och såg bort igen. Och när du tittade tillbaka efter en stund så stirrade jag fortfarande på dig.

Lite creepy kanske, men jag är inte så van att se kändisar att jag kan låsa mig lite på det viset. Jag stirrade likadant på Timbuktu på samma flygplats och skrek TJENARE till Rolf Lassgård någon gång däremellan eftersom jag tror att alla jag känner igen kommer från min hemkommun.

Men i alla fall. Tack för hjälpen Babben. Fortsätt prata om Agneta Sandströms viktiga forskning. Mest för att både Agneta Sandström och hennes forskning förtjänar all den uppmärksamhet de någonsin kan få. Men också för att jag, även om jag kanske inte förtjänar det, verkligen gillar att gå runt som Kejsarn av Portugallien på ÖP:s redaktion.

Här är artikeln: Det handlar om verkliga hjärnskador.

—————————–

För den som tvunget måste läsa fler av mina alster så kan jag rekommendera den som prästen, konstnären, satirtecknaren och Twitterobiwan-kenobin Kent Wisti i ett svagt ögonblick utnämnde till det bästa han någonsin har läst på svenska: Mitt enda råd till ungdomen. Eller kanske Röster från andra sidan som avhandlar ett annat litet ÖP-mysterium.