Världen har fått en ny påve. Franciskus den förste.

För de flesta jämtar är det en utnämning av ringa betydelse men inte för mig. Inte för att jag är katolik eller är särskilt engagerad i religiösa frågor, utan för att jag lessnat på påvar som är i vägen för mig.

Benedict XVI, som nyligen förvånade alla genom att pensionera sig själv, anser jag var en föredömlig påve i den bemärkelsen. Jag såg inte röken av honom.

Benedicts företrädare däremot, den omåttligt populäre Johannes Paulus den andre, han utgjorde ett större problem. Om vi säger så här: när mannen blir helgonförklarad, vilket allt tyder på att han kommer att bli, så är det inte utifrån någon av de gånger som våra vägar korsades.

Jag jobbade i Angola när JP2 gjorde ett historiskt besök i huvudstaden Luanda. Det var 1992, strax efter att det blodiga inbördeskriget tagit slut och strax innan det började om igen. Han höll sin mässa vid foten av en stor sluttning i utkanten av staden, under de tornande byggnadsställningarna av ett kommunistiskt monument som aldrig blivit färdigbyggt. Han höll den inför en ofantlig folksamling, på flytande portugisiska dessutom vilket orsakade ett sorl av hänförelse i folkhavet. Det var utan tvekan något särskilt med karln, var vi alla överens om.

Men mässan drog ut på tiden och vi som bodde fem mil utanför staden bedömde att det var hög tid att dra oss hemåt. Efter freden hade horder av hungriga och arbetslösa soldater börjat söka sig mot städerna nämligen och det var vanligt med vägöverfall efter mörkrets inbrott.

Intet ont anande vinkade jag och vännerna farväl till påven och började tränga oss fram genom folkhavet i riktning mot vår bil.

Då skyndade sig påven att avsluta mässan, hoppade in i sin glasbil och körde därifrån – och plötsligt skulle alla hem. Under en lång stund svepte folkhavet oss i den ena riktningen efter den andra men till slut lyckades vi ta oss fram till bilen, lättade över att fortfarande ha ganska gott om tid på oss.

Men då kom påven tillbaka. Poliser stoppade oss redan i första korsningen och från första parkett fick vi se honom långsamt glida förbi i glasbilen, leende och vinkande bara några meter ifrån oss. Det var ju kul, men vi hann bara köra ett kvarter innan vi blev stoppade igen och han kom körande från andra hållet. Leende och vinkande. Nu började både tiden och tålamodet att tryta, men påven tycktes ha all tid i världen. Kvarter för kvarter körde vi fram och blev stoppade för att se den vinkande påven glida förbi åt än det hela hållet och än det andra och vi hade inget annat val än att vänta. Vi körde hem till byn i kompakt nattmörker den kvällen, utan att bli överfallna men med hjärtat i halsgropen och muttrande över påvefasonerna.

Att han gjorde detta med flit råder det inga som helst tvivel om, för en kortege med Guds ställföreträdare på jorden driver knappast runt utan plan om man säger så.

Efter detta har jag känt mig lite avvaktande varje gång en ny påve blir vald. Världen håller andan i väntan på att han ska visa vilka slags politiska budskap han ämnar använda sig av i sitt ämbete. Personligen anser jag att miniminivån bör ligga vid att följa högerregeln.