Om jag ska drista mig att ge ett enda råd till ungdomen, så är det med hjälp av följande historia.

Man kan ta sig långt på att vara stark och snygg. Det visste redan de 1200 jämtar som samlats på isen utanför Andersön en vårvinterdag för ganska precis 835 år sedan. Anledningen till att de samlats var inte att gräva sig en solgrop och dricka Jäger. Nej, de var där för att slåss på liv och död, som man gjorde förr i tiden.

Året innan hade nämligen en norsk härförare vid namn Sverre passerat igenom länet. Hans syfte den gången hade bara varit att göra en kringgående rörelse för att kunna erövra Trondheim och göra sig till kung i Norge. Men Sverre hade uppenbarligen gillat vad sett längs vägen och nu var han tillbaka.

För jämtarna var det ett problem eftersom de var en självstyrande bondebefolkning vid tiden och inte ville betala skatt till någon kung, oavsett vad hans namn rimmade på.

Inför invasionshotet hade jämtarna mobiliserat allt stridsdugligt folk de kunde uppbåda och det var dessa som nu hade samlats vid Andersön. Med vetskapen om att Sverre förfogade över en stor och erfaren yrkesarmé måste det ha varit ångestfylld väntan, tills Sverre dök upp där på isen med bara ett hundratal personer.

Man kan bara föreställa sig den lättnad som måste ha spridit sig bland jämtarna. Norsken hade missbedömt situationen totalt. Jämtarna var tolv gånger fler och det skulle knappast ens bli någon strid. Stämningen måste ha blivit ännu muntrare när det visade sig att norrmännen inte ens tänkte ge sig. Tvärt om förväntade de sig att jämtarna skulle göra det. Så blev de flinande bondsönerna tvungna att rada upp sig ändå, där på isen mellan Andersön och Sunne.

Men medan jämtarna stod där och jagade upp sig och gjorde sig redo för strid stod angriparna bara där och tittade på dem. Ända tills mörkret föll.

Då kom norrmännen sättande över skaren.

Enligt det som nedtecknats från slaget rasade det i timmar. Det höggs, hackades och vrålades i mörkret. Jämtarna slogs för brinnande livet och liken föll i drivor omkring dem. Förfäderna måste ha varit fruktansvärt imponerade av motståndet som de fåtaliga norrmännen bjöd på, tills någon tog sig en tur runt slagfältet och konstaterade – att de inte var där.

De enda som slogs i det historiska slaget vid Andersön var jämtar och de slogs med varandra. Ett hundratal dog.

När morgonen grydde klev Sverre ut ur skogsbrynet med sina oskadda hundra och de chockade jämtarna gav upp. Precis lika starka och snygga som tidigare, i den mån de levde, men nu gruvligt besegrade eftersom de mött en motståndare som var smartare.

För det är så här kiddos: i den stora och hårda världen är smart, stark och snygg precis som sten, sax och påse. Med skillnaden att smart alltid vinner över både stark och snygg i det långa loppet.

Det är bra att veta när man väljer vad man ska lägga energi på i livet.

För er som redan förstått detta – grattis till de framtida lagrarna.

För er andra citerar jag Bill Gates:

Var snäll med nördar – troligtvis kommer du att jobba åt en i framtiden.