Jag står längst framme i fören och spanar ut över de böljande svarta vågor som bär mig framåt. Saltvattnet stänker upp över relingen varje gång skrovet daskar ner genom ytan och med ett fast grepp om virket kan jag konstatera att farten är god.

Jag kastar en blick över axeln och ser raderna av fyllda segel torna upp sig mot himlen. Tänker att ett mastbrott skulle bli förödande men vill pressa skeppet lite till innan jag revar seglen. Tillbaka i hytten koll­ar jag rutinmässigt av kompassriktning och barometer innan jag kastar ytterligare en blick på seglen. Sedan går jag ner under däck för att se över förråden.

The roaring fourties. Det är de vrålande stormhaven mellan de fyrtionde och fem­tionde breddgraderna jag är på väg in i. De som slukat så många fina skutor genom historien men som man tvunget måste segla igenom om man, så att säga, vill kunna runda sin Godahoppsudde.

Jag är 39 år nu men om bara några dagar är jag där.

Jag googlar 40-årskris, får 52 000 träffar inom 0,36 sekunder. Jag orkar inte läsa igenom dem alla men tänker så här: jag må vara en usel sjöman i verkliga livet, men på min livs ståtliga fullriggare är jag banne mig en luttrad kapten. Jag har byggt skorv­en själv, navigerat genom många stormar i otaliga okända vatten och kommit helskinnad ur de allra flesta. Men så ofta som folk för den här 40-årskrisen på tal har jag förstått att det är något utöver det vanliga. Det verkar finnas en anledning till att ingen pratar om 35-årskrisen om man säger så. Efter 30 verkar ovädren dra sig tillbaka i ett decennium, men bara för att komma över en med dubbel kraft när man börjat känna sig säker i båten.

Men vad vet jag. Havet är ett mysterium, varje seglats unik.

Jag kommer upp på däck igen, kisar mot horisonten och får syn på min gamla surfbräda. Den jag åkte runt på i ungdomen och som jag nu har hängt upp på skeppet som ett minne över de tider som flytt. På en läromästares godmodiga vis skakar jag på huvudet åt att jag hade tänkt surfa hela den här sträckan, helt ensam på en liten planka bland jättevågorna.

En plötslig ingivelse får mig att vilja plocka ner och testa den en allra sista gång innan stormen kommer – bara en kort lit­en tur intill fullriggarens skrov. Men jag hindrar mig och blir sedan helt svettig över att jag ens tillät mig att tänka tanken.

Jag påminner mig själv om att det inte finns någon anledning att ändra något när både riktning och fart överensstämmelser med planerna.

Jag går in i hytten istället och breder ut sjökorten framför mig. När jag tagit mig igenom the roaring fourties och rundat min Godahoppsudde är planen att fortsätta söderut, mot mitt Kap Horn.

Jag måste kisa för att se vad det står för namn på haven mellan femtionde och sextionde breddgraderna. Till slut ser jag.

The furious fifties.

Det slamrar till ute på däck och jag springer ut för att se vad det är.

Det är surfbrädan som fallit ur sina fästen.