Marcus i Bloms

Små berättelser

Egna eskapader

Min schlagerkarriär och sexåringen som avslutade den

FullSizeRender (3)

Här är vi, precis i genombrottögonblicket. Jag, Lucke och Luckes pyttelilla bror midsommarafton 1984. Strax innan Robert Hultman från Polygram klev fram och presenterade sig. Det är han som har tagit bilden.

Det gäller att inte ta saker för givet.

Det gjorde jag när jag tillsammans min kompis Lucke och hans sexåriga lillebror bestämde oss för att bli sång- och dansmän sommaren 1984.

Det var strax efter att Herreys hade slagit igenom stort och vi planerade att göra detsamma. Idén var lika genial som beprövad. Vi skulle helt enkelt klä oss som Herreys, mima Diggeloo diggeley till en bandspelare och efter det räknade vi med att resten liksom skulle rulla på av sig själv.

Och det började bra. Vi blev inbokade på Hovermo byalags pågående midsommarfirande vid Adlersparrestenen och satte genast igång att organisera oss.

Mitt enda egentliga krav i det här och något jag i det närmaste tog för givet, det var att jag skulle vara Rickard Herrey, vilket var rimligt utifrån att han var coolast av de tre bröderna. Men jag hade knappt ens hunnit tänka den tanken innan Lucke ropade JAG ÄR RICKARD!

Shit, vad är det här, tänkte jag, men innan vi hann reda ut missförståndet pep hans pyttelilla lillbrorsa JAG ÄR PER!

Jag var i chock.

Att Lucke gjorde anspråk på Rickard var en grej liksom, han var elva som jag. Men att hans sexåriga lillbrorsa skulle vara Per Herrey – den äldste och näst coolaste av bröderna, det var ju helt befängt. Men samtidigt var det inte läge att bråka om saken för jag var hemma hos dem, deras mamma var vår manager och det började bli bråttom. Omtumlad stod jag där medan stövlar guldsprayades och skumgummibollar sattes på strumpstickor och insåg att jag var fjunisen Louis Herrey. Men jag hanterade situationen som ett proffs, bet ihop och drog på mig den blå tröjan. Sedan åkte vi till Adlersparrestenen och gav det där midsommarfirandet en redig schlagerchock.

Det som följde sedan var i princip vad vi hade förväntat oss.

I publiken råkade det finnas en man som jobbade på Polygram Records, skivbolaget som gav ut Abba, INXS och Roy Orbison. Han tog bilder med sin systemkamera och sa att vi för tusan var tvungen att göra något mer av det här.

Så det slutade med en liten turné. Den tog oss till grannbyn Persåsen och till Luckes pappas bilverkstad innan vi slutligen fick den stora bokning som skulle bli både toppen och det dramatiska slutet på vår schlagerkarriär.

Ett gig på Kövragårdens scen inför två hundra nyanlända flyktingar.

Det blev dagen d och bakom kulisserna var stämningen elektrisk. Och eftersom det var första gången vi ens hade kulisser hade vi bestämt att vi skulle hoppa in på scen en efter en och från varsitt håll under det att introt spelade. Vi hade till och med en jämnårig scenarbetare som for och sprang där bakom och det kändes på det stora hela väldigt storslaget. Och nervöst.

Så nervöst att allt gick åt helvete.

För när jag hade hoppat fram på scenen och Lucke hade hoppat fram så snubblade scenarbetaren på bandspelarens elsladd så den drogs ur.

Det blev tyst i hela bygdegården och under några förvirrade sekunder bara stod jag och Lucke där och tittade.

Sedan slogs musiken på igen, men då vägrade lillbrorsan, som fortfarande stod kvar bakom kulissen, att komma ut på scenen. Så samtidigt som jag och Lucke dansande och mimande för två hundra nyanlända flyktingar så försökte vi med allt ilsknare gester vinka ut lillbrorsan på scenen. Men han vägrade i sten.

Och där splittrades gruppen.

Jag och Lucke fick genomföra hela giget själva och när vi ändå stod där på scen passade vi på att dansa lite brakedance också.

Men sen var det slut.

Vi åkte hem från Kövragården och påbörjade nya liv långt från schlagern.

Men outgrundeliga äro ödets vägar som vi ju vet och det är därför man inte ska ta något för givet. Som att fjunisar skulle vara ocoola eller att småglin med rampfeber inte skulle duga till ett liv på scen.

För nu är Louis Herrey, han som jag för allt i världen inte ville vara när jag var liten, min absoluta favoritherrey.

Och varken Polygram records, Abba, INXS eller Roy Orbison finns längre, men Luckes lilleputtbrorsa, han som vägrade kliva ut på Kövragårdens scen den där sommarkvällen 1984 – han är rockmusiker i dag.

————

Det här är inte mitt enda personliga misslyckande. Exempel på fler hittar ni bland annat i krönikorna Den slitna slampan, Dum & dummare fixar ljus och Jag har hittat min superkraft

2 Kommentarer

  1. Haha, lika fantastiskt att läsa historien som att höra den. Medan andra har sina roliga barndomshistorier så slår du alltid till med en extra twist, som att det naturligtvis dyker upp en direktör för ett av landets största skivbolag som dokumenterar och pushar…

    • Ja det är rätt sjukt faktiskt. Jag är glad att hans fru hörde av sig i Facebooktråden och bekräftade allt, för annars har väl folk trott att jag satt här och överdrev 🙂

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén