Det är varje människas plikt att någon gång i livet göra en entré så storslagen att alla häpnar. En entré så spektakulär att ingen som som ser den lämnas oberörd.

Skärmavbild 2015-07-30 kl. 15.06.34

Zagrebs stadsvapen.

Jag gjorde min plikt i Kroatien 1998. Jag läste en kurs som hette Fredsarbete vid Göteborgs universitet då. En lite oortodox kurs där ett moment gick ut på att göra världen lite fredligare. Man fick alltså göra precis vad som helst under några veckor, bara man motiverade varför och dokumenterade arbetet.

Min första idé var att spela in en skiva med fredssånger, vilket fick lärarna att stöna och ta sig för pannan. Min andra var att dra till Kroatien för att lära mig hur organisationerna Anti-War Campaign (AWC) och Centre for Peace, Non-Violence and Ruman Rights, jobbade med att lappa ihop sitt samhälle efter kriget. Organisationernas grundare hade precis fått dela på det alternativa fredspriset i Stockholm, Right livelyhood award, och var riktigt på tapeten.

Det tyckte lärarna var en klart bättre idé, så jag råkade hitta ett anarkistiskt gatuteaterkollektiv där jag kunde bo och drog till Zagreb.

Under den två dygn långa bussresan dit satt jag och åt kalla köttbullar ur en burk (jag är inte mycket till gourmand) och när jag vaknade i Zagreb första studiebesöksmorgonen var jag matförgiftad. När jag klev på den fullsatta spårvagnen in mot Zagrebs centrum så började jag må riktigt illa. Och när jag och min anarkistiske guide stod där som packade sillar några stationer senare så började jag toksvettas och kände jag att jag var nära att spy.

Men två stationer kvar började jag hulka. Men en station kvar spydde jag. I munnen. Lyckligtvis lyckades jag hålla spyan kvar i mina kinder, men det blev tumult för folk omkring mig såg vad som hände och försökte backa undan, vilket inte gick. Så där stod jag med uppspärrade ögon och munnen full av spyor, klistrad mot en grupp skräckslagna morgonpendlare i flera minuter.

FullSizeRender 10

Jag, på torget i fråga.

Spårvagnen stannade på Zagrebs stora torg och i samma ögonblick som dörrarna öppnades skrikspydde jag ut genom dem så att folk flydde åt alla håll. När jag hämtat mig lite upptäckte jag anarkisten, ståendes tjugo meter bort och tittandes åt ett annat håll som om han inte kände mig. Han visade diskret i vilken riktning vi skulle gå så jag raglade ditåt, läggande en ny spya var femtionde meter, ensam på min trottoar eftersom alla fotgängare, inklusive anarkisten, bytte sida.

En stund senare satt jag i AWC:S lilla mötesrum tillsammans med ett gäng lokala aktivister. Jag var kallsvettig och påtagligt darrhänt och minns att ingen sa någonting på ganska länge medan jag satt där och försökte se klämkäck ut. Sen sa någon ”Du ser väldigt blek ut. Mår du verkligen bra?”

”Jag mår toppen!”

”Okej, ja hjärtligt välkommen hit. Vi….”

”Ursäkta, har ni en toalett?”

Efter att ha stått på knä på deras toalett i flera minuter satte jag mig leende ner vid mötesbordet igen, men då blåste de av mötet med motiveringen att kroatiska toaletter har tunna väggar.

”Gå hem och lägg dig”, sa de och förklarade att jag var välkommen tillbaka en annan dag.

”Swedish meatballs huh”, sa anarkisten när vi åkte spårvagn hem och jag började må lite bättre igen.

FullSizeRender 14

1998 var de fysiska spåren efter kriget fortfarande väldigt påtagliga.

I slutändan blev det ett väldigt lyckat besök, där jag reste runt i de sönderbombade östra delarna av landet och fick lära mig hur civilbefolkningen arbetade för att komma på fötter igen efter kriget. Men om man ska se till min skoluppgift – att själv göra något konkret för freden – så undrar jag om det inte var min entré i Zagreb som gjorde mest nytta ändå.

För de hundratals, kanske tusentals, människor som såg min spektakulära kräkshow i Zagreb den där morgonen – i spårvagnen, på stora torget, längs gatan och inne i mötesrummet – måste alla ha upplevt att deras egna liv var helt okej jämfört med mitt just då.

Och som vi alla vet så finns det inga människor som är så obenägna att gå i krig som de som är nöjda med sina liv.

———————-

Det här var inte min enda misslyckade matupplevelse under den här resan btw. Här kan ni läsa om en djupt omoralisk handling jag gjorde några dagar senare och som jag fortfarande straffas för.