Krönika skriven för ÖP:s sommarbilaga 2013.

——-

Det är få saker som det klagas så mycket på som den jämtländska sommaren. Hon är vår egen lilla Askunge och vi är hennes elaka styvsystrar.

”Kom genast hit! Kom genast hit!”, skriker vi och när hon väl tassar in i länet, då dröjer det bara en dag innan vi börjar häckla henne. ”Jaha,det var den sommaren det”, säger vi, slår oss för knäna och skrattar vi så vi kiknar.

Ja hon har ett otacksamt jobb våran sommar, men ändå fortsätter hon komma till oss varje år. Överseende med våra hårda ord och med vetskapen om att vi trots alla spefulla kommentarer njuter som kliade hundar när hon väl släpper på sin värme.

Men det fanns en tid då det inte var så här.

Innan denna cynismens och ironins missnöjda tidsålder fanns det en tid då den jämtländska sommaren hyllades och besjöngs för sina goda sidor och just för att den var en bristvara.

Sommaren 1970 arbetade min farbror Kalle i Stockholm. Han satt där på sin kammare, såg ut på betongen utanför och längtade hem. Han längtade hem till spegelblanka sjöar, blomstrande dikeskanter och hässjor. Hem till sin by, sin mamma och en nattsol som knappt hinner sänka sig under den skogsbeklädda horisonten innan den vänder upp och väcker världen till liv igen.

Han tog fram penna och papper och skrev en sång:

Dau ere sömmar igen

När hägg och syren ha sle ut.

När röinblomman lukte gott och gökskon står fresk

Dau ere sömmar igen.

 

Dau ere sömmar igen

När examensdan ä inne å ma sjong.

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.

Dau ere sömmar igen.

 

Dau ere sömmar igen

När midsommarstängran ä rest.

I Hede å Asch’n och Klövsjö och Berg.

Dau ere sömmar igen.

 

Dau ere sömmar igen.

När störsan tar på sig nå lätt.

Na luftut och enkelt sa öuga sir i kors

Dau ere sömmar igen.

 

Dau ere sömmar igen

När sjön ligg spegelblank och fin.

När roddbåtan smyg sä fram ma utterlina sträckt.

Dau ere sommar igen.

 

Dau ere sömmar igen

Ja då ere sömmar igen.

När myltmyran lyse gål och hässjan står full.

Dau ere sömmar igen.

Min farbror Kalle slog igenom och blev en känd trubadur. I Åkerströms och Vreeswijks breda kölvatten seglade många lokala artister upp runt om i landet och i Jämtland var farbror Kalle en av dem. Tillsammans med artister som Arne och Ewert Ljusberg ägde han länets bygdegårdar under sjuttio- och början av åttiotalet med sina glasbygdsromantiska, nostalgiska och humoristiska visor. Alla som var vuxna i Jämtland och Härjedalen på den tiden vet vem Kalle Berglund är och folk går fortfarande runt och sjunger på hans monsterhit Bröllopet i Nälden (Je röckte me i skägge och je råpa och je fejs).

Då ere sömmar igen gavs ut 1979 men efter några års intensivt spelande på radio och grammofonspelare så kom det nya tider och LP-skivorna stoppades tillbaka i sina konvolut. Att sjunga visor blev omodernt och det blev det även att spela LP-skivor. Farbror Kalle sadlade om till journalist och lämnade artistkarriären bakom sig.

43 år efter att Dau ere sömmar igen skrevs sjunger jag den för dotra när hon och jag skrotar runt där hemma en dag. Jag irriterar mig på att jag inte minns hela texten och ringer min farbror för att fråga hur den går. Och när han mejlar texten några timmar senare, då visar det sig att den sång som förförde länsborna där i slutet av 1970-talet bär på hemligheter. För min farbor skickade inte bara verserna som jag lyssnade till på grammofonspelaren när jag var barn.

Han skickade även en vers som fram till nu har varit okänd för världen.

En som blev bortplockad i sista stund, som aldrig fick vara med på skivan och därför varken blivit hörd eller besjungen av någon. Farbror Kalle minns inte varför den inte kom med men själv har jag mina misstankar.

Min teori är att den, mitt i den glesbygdsromantiska yran, råkade komma lite för nära sanningen om vad den jämtländska sommaren egentligen är. Kanske fick den hans intensiva hemlängtan att komma av sig en liten, liten aning.

Här är den:

Dau ere sömmar igen

När knottsvarman kom som i moln.

När himmeln ä blåsvart och åska hu går.

Dau ere sömmar igen.

Min farbror Kalle lyckades skapa den perfekta jämtlandssommaren för sig och sin generation och han gjorde det genom att i sista stund välja bort den vers som störde idyllen.

I verkligheten har vi inte förmånen att kunna välja bort sakerna som stör oss med vår norrländska inlandssommar.

Men vad vi alltid kan välja, det är hur vi förhåller oss till den.

Vi kan ju alltid gå runt och klaga över att det inte alltid är varmt och svära åt det finns myggor. Göra narr av det ena eller det andra eller odla myter om att människor har det bättre på platser med högre temperaturer.

Eller så kan vi lägga av oss bitterkepsarna och bara ta för oss. Välja att älska vår sommar för dess fina sidor, som man kunde göra i min farbrors ungdom. Passa på att älska den när den ändå är här liksom, med vetskapen att ingen i hela världen kan njuta så tacksamt och intensivt av sol som den som bara har fått sig ett litet mått beskärt.