Jag har alltid varit svag för berättelser om luffare.

Troligtvis för att jag har levt ett liv som i viss mån liknar deras, om än i modern tappning.

När jag letade efter information på nätet om en jämtländsk luffare som heter Slarvstriden, och som jag ska skriva mer om senare, så fann jag en artikel från Hemmets veckotidning från 1993.

eses

I den berättar Emy Storm från Alfta i Hälsingland om en helt annan luffare som fanns i hennes hemtrakter på 1920-talet.

Han hette Harry, kom vandrande genom deras by när hon var liten och på sin genomresa fick han mat och husrum hemma hos hennes familj.

Harry var försynt och vänlig och trots att han bara bad om att få övernatta ute i logen så bäddade Emys mamma åt honom i salen.

På kvällen berättade han fantastiska sagor för barnen och dagen efter lämnade han gården igen för att gå ner mot Söderhamn där han skulle försöka få jobb på ett fartyg.

Till barnens stora förtjusning dök ”farbror Harry” upp igen, nästa vår. Den gången var han på väg norrut och stannade i ett par dagar innan han gav sig iväg ut på vägarna igen.

Ramon_Martí_Alsina-_Paisatge_rural_amb_figures-_1650Sedan såg de honom inte mer.

Som barn minns man ju den sortens människor och Emy undrade alltid vad det hade blivit av den snälle luffaren.

Det fick hon svar på senare i livet. När hon hade utbildat sig till skådespelerska och fick en liten roll i filmen Vägen till Klockrike, baserad på den storsäljande boken från 1949.

När författaren själv dök upp på inspelningsplatsen blev hon chockad.

Det var farbror Harry – luffaren.

20120807084529!Martinson,_Harry_i_VJ_1943Farbror Harry var Harry Martinson. Hennes barndoms snälle luffare hade gått vidare till att bli en av Sveriges största och mest älskade författare genom tiderna.

Jag tycker att den berättelsen är så fin.

Dels, givetvis, för att Harry Martinson lyckades gå från att vara fosterhemsbarn och luffare i gamla fattigsverige till att bli nobelpristagare och ledamot av Svenska akademien. Det visar vilka svindlande livsresor vi människor kan göra.

Men också för att den så tydligt visar att man aldrig ska ha förutfattade meningar om människor man träffar, även om de råkar vara fattiga och befinna sig i en besvärlig livssituation.

Det finns alltid mer i folk än vad man anar vid första ögonkastet. Ibland rent spektakulära grejer.

Här är inlägget från bloggen Harry Martinson i tiden, där jag fann Emys historia.

Här kan ni läsa min egen lilla recension av boken Vägen till Klockrike. Den jag skrev innan jag visste att den baserades på självupplevda händelser.

Och här är lite mer information om Emy Storm, som sedan gick vidare till en rad fina filmroller. Bland annat som Emil i Lönnebergas mamma.