Kunzelmann & Kunzelmann, av Carl-Johan Vallgren.

Betyg: 4 för den gamle- och 2 för den unge Kunzelmann.

kunzelmannDet var något nytt för mig. Eller, egentligen är det en helt vanlig bok om två generationer där man får följa far och son i parallella historier i förr och nu.
Det nya för mig är att kvalitén skiljer sig så pass mellan de två spåren. Det ena är riktigt bra och det andra rätt tråkigt.
Dels är det den nutida, unge, utblottade och högst osympatiske Kunzelmann som handlar i trubbel överallt och som hoppas på ett jättelikt arv när hans far dör. Och dels är det ju fadern själv då. Den berömde tavelkonservatorn som efter sin död visar sig bjuda på rejäla överraskningar, vilka man får veta och förstå allt mer av ju längre boken och berättandet av hans livshistoria fortskrider.
Vallgrens styrka är som vanligt hans känsla för detaljer, karaktärer och hans väldigt trovärdiga historiska miljöer. Hans återkommande svaghet är att han tvunget måste slänga sig med ett så uppnäst och högtravande språk att jag trots sex års universitetsstudier måste slå upp vissa av orden han använder. Ord som varje gång visar sig vara helt onödiga i sammanhanget.
En fyra för historien om den gamle- och en tvåa för historien om den unge Kunzelmann. Men väl värt en läsning trots tvåan.