FullSizeRender (5)

Sommaren 1999 jobbade jag som lägerledare i USA i några månader, på ett så kallat summercamp för barn med funktionsnedsättningar. Ett sätt att avlasta föräldrar lite och samtidigt ge kidsen några äventyrsfyllda veckor på landsbygden utanför Cincinatti, Ohio. En bra grej.

Dag ut och dag in myste vi på. Badade, grillade marshmallows och berättade sagor och så. Men så kom till slut dagen då en av världshistoriens största idrottshjältar råkade möta den jämtländska historien och då gråt, svullnader och blodvite uppstod som en direkt följd av detta. Dagen då barn flydde i panik undan starka lukter och jag fick mig två rediga utskällningar.

Vi skulle ordna en temadag där hela campen skulle förvandlas till ett tivoli. Vi ledare uppmanades att komma på en varsin aktivitet var som vi kunde hålla i och själv kom jag i min stora iver på två. På förmiddagen skulle jag lära ut spröjte pinn, en urgammal, brännbollsliknande sommarlek som vi lekte hemma när jag var liten. På eftermiddagen skulle jag öppna en burk surströmming som jag hade smugglat in i landet och ge pris till det barn som vågade smaka.

Båda aktiviteterna slutade i totalt kaos.

Spröjte pinn, som vanligtvis är en lek där man skrattar och trivs, på sin höjd blir lite oense om poängräkningen – och definitivt aldrig rör varandra – utvecklade sig snabbt till att bli en veritabel fullkontaktsport i amerikansk miljö. Vilket jag förgäves försökte förklara för ungarna att den inte var.

Jackie_Joyner-Kersee_1989_Paraguay_stamp

Jackie på ett frimärke i Paraguay.

Då kom plötsligt Jackie Joyner-Kersee förbi (!) tillsammans med ett tv-team och representanter från koncernen som ägde lägret. Hon var ute på en välgörenshetssväng och nu skulle hon få se barnen lära sig den svenska sporten sproyte pinn.

Jackie har mängder av OS- och VM-medaljer i sitt troféskåp, blev korad till förra århundradets största idrottskvinna av Sports Illustrated och sedan hon lade ner friidrottskarriären för tjugo år sedan har ingen ens kommit i närheten av hennes världsrekord i sjukamp.

Men jag var helt ointresserad av friidrott på den tiden och visste inte vem hon var.

Jag fick ett signerat idolfoto i A4-storlek av Jackie som jag tackade förvånat för och började sedan inviga henne i spröjte pinns hemligheter inför kamerorna.

Då började de riktiga problemen. För ungarna, som mycket väl visste vem Jackie var, och dessutom insåg att de skulle komma på tv, blev helt vilda när vi började spela. De började fäktas med pinnarna, tackla omkull varandra och gråta om vartannat och när Jackie hade dragit vidare med sin delegation stod lägerchefen kvar där och sa:

– Come with me Marcus.

Efter att ha blivit utskälld på hennes kontor och fått förklarat för mig att våra våldsamma svenska sporter inte tolererades in America, så släpptes jag ut för att hålla min andra aktivitet istället.

Det vill säga öppna en burk surströmming.

Så jag letade fram små priser till de som mot förmodan skulle våga smaka, ställde fram ett bord och öppnade burken, omringad av nyfikna barn.

Redan innan lukten hade nått lägerchefens näsa insåg jag att det skulle gå åt skogen, men inte för att alla barn utom två bröder skyndade sig därifrån.

Jag vet inte om den var gammal eller om det var trycket i flygplanets bagageutrymme som hade sabbat strömmingen, för fiskarna var helt upplösta. Allt som fanns i burken var en grå sörja blandad med fenor och benbitar.

Men bröderna som stod kvar där insisterade ändå på att få smaka så jag fixade fram skedar som de fick äta med, vilket de gjorde utan vidare och med god aptit (!) precis när lägerchefen kom stormande.

Ett par minuter senare satt jag på chefens kontor igen och blev informerad om att jag skulle hållas ekonomiskt ansvarig för alla eventuella sjukhusvistelser som min svenska mat kunde resultera i och att alla möjliga, inklusive hon själv, skulle stämma skiten ur mig om så blev fallet.

Sedan fick jag lova att jag inte skulle utöva mer svensk kultur under den tid jag hade kvar i landet och med det löftet blev jag förlåten.

Senare på kvällen kände nog chefen att hon hade varit lite hård ändå. För i samband med att vi utvärderade tivolidagen och ledarna gavs utmärkelser för sina insatser fick jag också ett diplom, trots att båda mina aktiviteter hade slutat med katastrof.

Eftersom jag kunde spela gitarr fick jag – The Music Man Award.

FullSizeRender (4)

Här hittade jag förresten en länk med reglerna för spöjte pinn. Tydligen kallat Vippa i Bergslagen och med regler som bara skiljer sig litegrann från våra. Klart mycket roligare än kubb om man nu tvunget måste leka hela somrarna.

Här har ni en bild från Jamtlis bildarkiv på spröjte pinn-spelade barn på Kövra skola, från 1972.

Om ni gillade den här berättelsen – kolla in mitt krönikearkiv för mycket mer av samma vara.