I mitten av 2000-talet jobbade jag på Island, under den tid då islänningarna badade i lånade pengar och den nationella självkänslan var på topp.

Det var goda tider, men eftersom jag följde internationella nyheter var jag väl medveten om att deras fest snart var över. Att ekonomin var överhettad och att landet stod på randen till en veritabel katastrof utan att någon verkade bry sig om varningarna.

När jag berättade detta för mina isländska kollegor skrattade de gott åt mig. Om det var problem med något alls på Island, sade de menande, så hade de nog förstått det före en svensk bygghantlangare.

I själva verket förstod de minst av alla, skulle det visa sig.

Nu har DN:s avslöjade om att polisen kartlägger romer slagit ner som en bomb här och många verkar chockade över att sådant kan förekomma i dagens Sverige.

Men för den som betraktar vårt land utifrån kommer det knappast som någon överraskning. Tvärt om är den här registreringen helt i linje med den systematiska och helt öppna diskriminering som romer alltid har utsatts för här och som det internationella samfundet regelbundet kritiserar oss för.

En diskriminering som vi alla känner till om vi tänker efter lite och som vi också deltar i varje gång vi ser den utan att reagera.

Romer nekas gå in i affärer och restauranger utan att någon höjer på ögonbrynen. Bostadsbolag vägrar hyra ut lägenheter till dem, kommuner nekar deras barn undervisning och med den ständigt misstänkliggörande jargong som förföljer folkgruppen är det omöjligt för många romer att ens komma i närheten av arbetsmarknaden.

Nej, att bli kartlagd av polisen är nog ett av romernas mindre problem i dagens Sverige. Och att se polisregistren som ett enskilt problem man kan lösa genom att straffa polisen, det kommer inte att förändra något alls.

För det egentliga problemet, det är vi genomsnittliga svenskar och vår patologiska oförmåga att upptäcka och göra oss av med våra nedärvda fördomar gentemot romer, resande, samer och andra kulturella minoriteter.

Största hindret för att vi ska inse allvaret i detta, det är samma sorts blindhet som gjorde att islänningarna var de sista att se sin egen katastrof.

Att vi har blivit så övertygade om vår egen förträfflighet som föregångsland inom bistånd och internationell människorätt att vi bara skrattar åt FN varje gång de pekar på brotten vi själva begår.

Om det vore problem med något alls här i Sverige, säger vi menande och ser över kanten på våra blågula läsglasögon, så skulle vi nog förstå det bäst själva.