När jag mönstrade inför lumpen var jag helt testosteronstinn av alla actionfilmer som jag ägnat 80-talet åt att titta på. Följden blev att jag slet som ett djur under testen och bara längtade efter att stå där i kulregnet med bar överkropp och ett maskingevär i varje hand, vrålande FREEDOM!

lossy-page1-418px--Attack-Attack-Attack-_-_NARA_-_513888.tifMen när jag skulle rycka in på Jämtlands fältjägarregemente 1993, så hade jag redan hunnit spendera ett halvår i ett av världens mest sönderkrigade länder, Angola, och var inte det minsta sugen att lära mig döda.

Så jag försökte blåsa av det hela men eftersom det var lag på att alla pojkar skulle tuktas till krigare på den tiden så knuffades jag ändå in där på I5.

Och det blev en plåga. Jag tyckte att den gravallvarliga kadaverdisciplinen var töntig och befälen gillade inte mig heller. Så när jag med halva lumpen kvar fick ett erbjudande om att vara med att organisera en hjälpsändning till Angola så bestämde jag mig för att dra.

Men att rymma gick ju inte eftersom de skulle ha skickat polisen efter mig.

Så jag pratade med psykologen om att jag hade chansen att göra något viktigt på riktigt, sköterskan om mitt onda knä och regementsprästen om det femte budordet, men det visade sig vara bortkastad tid eftersom alla tre hade betalt för att hålla mig kvar där.

FullSizeRender 15

Dagboksutdrag från 93. Jag ber om ursäkt för det omogna och kränkande öknamnet på den otrevlige biträdande kompanichefen.

Då kokade det över för mig. Jag kunde inte fatta hur samhället kunde anse det vara viktigare att jag lärde mig skjuta folk än låta mig gå för att kunna rädda liv.

Om man är poetiskt lagd, vilket jag är, så kan man beskriva det som hände därnäst som att jag slet av mig tröjan och klev upp i kulregnet med ett maskingevär i varje hand.

Jag riktade in mig på kompanichefen istället. En sträng major som vi alla var lite rädda för. Och jag gjorde mig en plan.

I flera kvällar tränade jag ansiktsuttryck och repliker framför spegeln i min lilla etta på Brogränd och sedan bad jag om ett personligt samtal med majoren.

När jag skulle gå in till honom var jag så nervös att jag skakade, vilket passade bra, men när jag klev in där fick han mig ur balans direkt.

För han sa ”hej Marcus, kom och sätt dig. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Det var första gången ett befäl hade tilltalat mig vänligt under de fem månader jag hade varit där, eller ens kallat mig vid förnamn.

Polish-soviet_propaganda_poster_17YDarrhänt och svettig förklarade jag att jag hade velat avsluta min värnplikt i förtid, vilket han tydligen visste, men att jag hade ångrat mig nu och ville vara kvar.

Den egentliga anledningen till att jag hade velat bort sa jag, var att jag hade jobbat i Angola innan jag ryckte in, ett kommunistiskt land som hade präglat mig djupt. Och att mitt problem var att jag inte ville försvara ett ”kapitalistiskt skitland som Sverige” om det blev krig.

Men nu hade jag ändrat mig, sa jag, eftersom det slagit mig att det kommer att vara väldigt praktiskt att kunna hantera ett vapen när revolutionen kommer. Nu ville jag bara uttrycka min tacksamhet över att få den chansen.

Notera nu att jag inte var kommunist utan bara försökte trycka på de knappar som jag bedömde kunde sätta skräck i honom, utifrån vad jag hade lärt mig om officerarna jag hade.

När jag var klar satt majoren tyst i en lång stund. Sen sa han ”du, det här kan vi nog kunna lösa”. Sedan tog han fram ett formulär som han fyllde i och räckte över till mig.

Uppskov i ett år, med omedelbar verkan. Orsak: ”behöver fundera över sitt liv”.

-VICTORY_-_AND_NON-STOP_WORK_WILL_SPEED_IT-_-_NARA_-_515972.tifJag tackade och gick tillbaka till mitt tomma logement och kommer så väl ihåg hur jag satt där på min säng, läste pappret om och om igen och kände mig helt omtöcknad. 

Och hur jag kvicknade till, tömde mitt skåp i en rasande fart och drog därifrån för att aldrig mer komma tillbaka.

Efter ett år blev jag en brottsling i lagens mening men brydde mig inte eftersom jag fortfarande var i Angola. Istället började regeringen montera ner den allmänna värnplikten och precis innan jag kom hem igen utfärdade man en allmän amnesti till alla desertörer – och jag var fri.

I dag är jag mycket tacksam för min tid i krigsmakten, för den gjorde mig verkligen till en krigare. Att våga ta ensam samvetsstrid mot en till synes orubblig motståndare och ändå vinna den, det var precis vad mitt självförtroende behövde i det skedet av mitt liv. För lärdomarna av det, de har jag haft bra användning ända sedan dess.