Marcus i Bloms

Små berättelser

Afrika, Egna eskapader

Mitt gamla jag och dasshålet jag begravde det i

IMG_4389Jag tror att jag är en ganska genomsnittlig produkt av det trygga och omhändertagande Sverige som många av oss 70-talister fick möjlighet att växa upp i.

Resultatet av det är att jag har lätt för att lita på människor och visa hänsyn. Jag väntar på min tur, släpper förbi den som tränger sig och har lätt för att förlåta, för i ett tryggt och omhändertagande samhälle så blir det ju alltid min tur ändå till slut, även om jag så bara står här helt tyst och väntar.

Det var med rosiga kinder, oskuldsfulla blå ögon och den inprogrammerade övertygelsen som jag kom till Angola 1992 och det var så jag jobbade där också mina första arton månader. För trots att Angola var ett fattigt och sönderkrigat land utan något som liknar våra trygghetssystem, så var jag ju ändå där med en europeisk organisation som garanterade att mina egna levnadsvillkor var rätt hyfsade. Vilket gjorde det väldigt lätt att vara älskvärd.

På det viset kunde jag hoppsastega mig rätt bekymmerslöst fram i livet fram till den dag då jag plötslig sade upp mig från organisationen och tog ett lokalt jobb, för att bo kvar i landet som vilken angolan som helst.

Jag var fortfarande bara 23 år gammal. I princip pank i ett land där mitt arbetsvisum just hade upphört gälla och där jag inte längre hade någon som såg efter mig. Och allt var plötsligt inte lika enkelt längre.

Men jag kämpade på med tillvaron och tapper som en pojkscout försökte jag även upprätthålla mina välbeprövande gamla ideal. Fortsätta visa glatt humör och ovillkorlig välvilja gentemot alla, fortsätta släppa före och fortsätta le och säga ”det gör inget”. Men det är verkligen – och jag säger det igen – verkligen en usel överlevnadsstrategi på en plats där djungelns lag råder och man inte längre har ett västerländskt visitkort att vifta med.

Snart hade jag en arbetsgivare som inte gav mig lön, en lägenhet som jag inte kunde betala och en enorm skuld på matstället där jag tvingades äta tills vidare eftersom jag inte hade några kontanter att handla egna matvaror för. Samtidigt hade jag hela tiden en drös med folk efter mig som ville att jag skulle göra saker för dem och dela med mig av mitt förmodade välstånd.

Nedbrytningen var plågsam och tog cirka fyra månader.

Till slut kom jag till en punkt där det första av mina två alternativ var att med svansen mellan benen gå tillbaka till den organisation jag nyss hade lämnat för att tigga om hjälp. Det andra alternativet var att dra på mig arméjackan, spänna ögonen i min spegelbild och säga ”…You taking to me?”

Och där, längst ner på botten av det dasshål jag hade fallit ner i begravde jag så det godtrogna gamla jag som jag hade tagit med mig till Angola. Sedan spottade jag i nävarna och klättrade upp igen.

Det var kanske mitt livs mest betydelsefulla läxa jag lärde mig där. För den gjorde mig inte bara till en smartare person och en överlevare. Det gjorde också att jag kunde bo kvar i Angola – på riktigt den här gången. Utan att behöva hålla mig uppefter andra utlänningar eller ha beskydd av något västerländskt trygghetssystem.

Och det var nog först efter det som jag började älska landet på riktigt.

—–

Det här är ju förresten inte första gången som jag levererar självgoda livsbetraktelser. Här kan ni även läsa krönikorna Mitt enda råd till ungdomen och Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

2 Kommentarer

  1. Fantastisk berättelse. Jag röstar på en bloggföljetong om tiden i Angola.

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén