Häromdagen tog jag med dotra på en promenad genom norra kyrkogården. Ett bra utflyktsmål för oss båda eftersom hon gillar grus, vilket gångarna där är fulla av, och jag gillar lugnet. Efter att vi strosat omkring där en liten stund så stod vi plötsligt inför en gravsten som väckte min nyfikenhet.

Inskriptionen proklamerade att graven tillhörde gårdsägaren A. Anderssons änka, Petronella Nordenström som föddes år 1800 och blev 78 år gammal. Maken stod alltså som överskrift på graven trots att han själv inte låg däri, samtidigt som det var lite udda att änkan inte bar dennes efternamn. Vid det laget hade dotra ätit tillräckligt med grus och vi var tvungna att vända hemåt igen. Men innan vi gick därifrån fick jag för mig att dra upp mobilen och googla Petronella.

Och plötsligt satt hon där framför mig där i gravgårdens kylslagna stillhet.

På ett fotografi taget för 135 år sedan, sex år innan hon dog och där hon med allvarlig min ser rakt in i kameran, omgiven av en lika allvarlig familj.

Ibland glömmer jag att staden jag bor i är så mycket mer än vad jag ser med blotta ögat. Mer än de moderna kontorsutrymmen jag jobbar i, den asfalterade löprundan jag brukar springa och människorna jag trängs med längs gågatan.

Eller, rättare sagt, så glömmer jag att det jag kan se med blotta ögat bara är toppen på ett jättelikt isberg. För var och en av oss Östersundare må vara oss själva här och nu, men staden vi bor i – den är alltid summan av alla som någonsin har bott här och våra gemensamma gärningar.

Det är en dödsöverskridande gemenskap som jag tycker om att vara del av. För ur det perspektivet finns de vi begraver alltid kvar. Om inte i folks minnen så i alla byggnader de rest, i plats- och företagsnamn, lokala uttryck och i historier vi drar. I de gamla trädalléerna, i blyertskottret vi hittar under tapeten och i slitaget på gatustenen.

Dagen efter att jag och dotra varit på kyrkogården gick jag tillbaka dit ensam, och med mobiltelefonen som trollspö gick jag från grav till grav och besvärjde fram bilder av dem som låg där under. Den elegante tidningsmannen Victor Hugo Wickström med sina tvinnade mustascher. Bankdirektören Carl Lignell, poserande tillsammans med utmattad sjukhuspersonal under spanska sjukans härjningar. Vävlärarinnan Helena Öberg på samma bild, som lagt allt annat åt sidan för att hjälpa till att organisera katastrofarbetet. Nykterhetspionjären Vilhelm Sköld i majestätisk ordernsskrud från slutet av 1800-talet. Landsfiskalsfrun Brita Uhlin, ihopträngd med man och sex skrattande barn på en soffbild från 1916. Glasmästaren Carl August Lindgren när han undervisar sin son och lärling Thore i verkstaden på Storgatan 43 i början av 1930-talet. Nu ligger de båda i samma grav på norra kyrkogården, bara några meter ifrån Petronella och de andra.

Allt detta kan man förstås känna sorg över. Eller så kan man känna stolthet över att få vara del i en historisk gemenskap som inte ens döden rår på.

För vare sig vi går omkring på jorden eller ligger i den är vi alla, och kommer alltid att vara, Östersund.