Marcus i Bloms

Små berättelser

Människoöden

Fyra nyanser av manlighet

På 1800-talet levde min morfars farfar Helge i byn Hällne i Oviken. Han var en respekterad bonde i bygden. Vacker att se på med gott uppförande och dessutom var han uppskattad specialist inom en lång rad områden.

Han var mästerkock, konstvävare, slaktare, djurläkare och i nödfall även läkare. Som om inte det vore nog hade Helge även begåvats med en sångröst av guds nåde vilket gjorde att varje bröllop eller begravning som planerades i närheten ville anlita honom som sångare.

Om något ska läggas Helge till last så var det att han var helt ointresserad av de traditionellt manliga sysslorna på gården. Dem överlät han gladeligen till frugan medan han själv gick runt med ullgarnsstickningen under armen och tog kontantgivande uppdrag i gårdarna. Om han inte var och slaktade en gris eller botade en människa så var det alltid någon grannfru som hörde av sig för att få recept eller hjälp att planera något vävprojekt. På somrarna var han själv butös på gårdens fäbod och där folk samlades till kyrkgång eller fest satt han alltid med kvinnorna och diskuterade kvinnfolksgöra.

I mäns sällskap var Helge långt mer besvärad. För det var så med min morfars farfar att han var mer kvinna än man till sin läggning.

Allt detta står i en bok från 1919 där Helge tillägnats ett helt kapitel. Det är en renodlad hyllningstext skriven ett par decennier efter hans död och jag måste säga att det har omkullkastat mina föreställningar om vad som var okej och inte på 1800-talet.

Det visar sig att manlighet är ett begrepp med flytande innebörd. Bara under 1800-talet hann svensken ändra uppfattning om saken fyra gånger, enligt en studie jag hittat.

I början av seklet var manlighet att jobba hårt utan tanke på egen vinning och att skänka överflöd till bättre behövande.

På 1820-talet slog dandykulturen igenom och utseendet hamnade i fokus. Modetidningarna fylldes av skönhetstips för män och det blev manligt att locka håret och gråta offentligt.

Vid mitten av seklet blev det hårt arbete igen, men denna gång hade the American dream fötts i Europa och manlighet blev då att berika sig själv.

Slutligen kom en sedlighetstrend, då riktiga män avstod sex före äktenskapet, lyssnade på sin fru och tillbringade kvällarna hemma med familjen.

Gemensamt för dessa fyra manligheter var att de enbart handlade om självkontroll, duglighet och gott uppförande. De hade inget som helst jämförande, värderande eller avståndstagande från vad som ansågs vara kvinnligt, varken hos kvinnor eller män. Därför fanns det inte heller någon homofobi av den sort vi ser i dag.

Detta gjorde inte bara att 1800-talets män vågade uttrycka känslor och tillgivenhet mot varandra på ett långt öppnare sätt än vi gör i dag. Det gjorde också att min morfars farfar kunde bejaka sin kvinnlighet fullt ut, hela livet igenom, och ändå bli ihågkommen som en exemplarisk man och representant för sin bygd.

Men det var på 1800-talet det.

Det jag undrar är om Helge hade vågat vara sig själv på samma obekymrade sätt om han levt här i länet i dag.

————————-

100 procent funderingar:

40% Klargörande. Homosex var både syndigt och brottsligt på 1800-talet. Men då ingen erkände deltagande i sådant levde majoriteten i tron att det knappt existerade. Samkönad kärlek sågs som fin eftersom den var rent platonisk.

30% Gränser. I boken är författaren tydlig med att det inte var några konstigheter med att Helge betedde sig som kvinna eftersom han hade fru och barn. Det visar att det fanns en gräns man var mycket väl medveten om ändå.

20% Läggning. Nu har jag berättat om min morfars farfar i ett sammanhang som framställer honom som bög. I själva verket har jag ingen aning om vad han gick igång på men poängen är ju att det inte heller borde spela någon roll.

10% Perspektiv. En anledning till att 1800-talets män inte såg kvinnlighet som något klandervärt var att kvinnorna ännu inte hade börjat organisera sig och kräva rättigheter. När de gjorde detta blev kvinnlighet inte riktigt lika poppis.

2 Kommentarer

  1. Catharina Tylleskär

    Hej.
    Jag upplever inte att du framställer din morfars farfar som bög. Jag tycker det verkar vara en klockren beskrivning av en transkvinna. En biologisk man som känner sig mer som en kvinna. Kanske dessutom en lesbisk sådan, då hen verkar mer intresserad av andra kvinnor än av män. Jag förstår inte alls vad i din text som framställer henom som bög.

    1. Hen var mer kvinna än man till sitt sätt och föredrog kvinnliga sysslor. Hen hade med andra ord ett könsuttryck som skriker transkvinna.

    2. Hen levde ihop med en kvinna och de hade uppenbarligen haft sex då det fanns barn i ekvationen. Hen föredrog dessutom att umgås med kvinnor, medan hem kände sig besvärad i mäns sällskap. Det mest troliga är för mig att hen var en lesbisk transkvinna. Alltså en transkvinna som tänder sexuellt på andra kvinnor. Möjligen var hen en heterosexuell transkvinna, alltså en transkvinna som tänder sexuellt på män. Det då lite förbjudna i detta kan i så fall ha gjort att hen kände sig besvärad i mäns sällskap. Möjligen. Personligen tror jag (efter det lilla jag läst) på att hen var lesbisk.

    Min poäng är att inget av detta på något vis pekar mot att hen var bög. En bög är en man som är sexuellt attraherad av andra män. Din text tyder på att din morfars farfar var en kvinna, i en manlig kropp, som attraherades av andra kvinnor. Det finns inget ”bögigt” i detta. Bara en lesbisk transkvinna.

    • Tack för en mycket fin och analytisk kommentar Catharina – jag köper ditt resonemang rakt av. Det som fått mig att snöa in på homosexualitet i krönikan är dels att det är den enda sortens sexualitet som diskuteras vid sidan av heteronormen i slutet av 1800-talet och att det därför också blev referensramen när jag ville beskriva dåtidens syn på folk som Helge.
      Men sedan är det ju också så att min egen expertis ligger i historia snarare än i sexologi, vilket gör att jag nog ändå inte hade kunnat dra de slutsatser du kom till nu. Så tack för den lilla lektionen 🙂

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén