En svårighet med att jag pratar jamska till vardags är att min rikssvenska kan bli lite ringrostig, med följden att jag framstår som trögtänkt för folk som tror att alla etniska svenskar har rikssvenska som modersmål.

IMG_7880

Presidenttalet på årets Storsjöyra.

I skrift är det aldrig några problem, för jag behärskar ju språket liksom, men för hjärnan är skrift och tal helt skilda saker och när det gäller att prata så tar det helt enkelt tid innan jag får igång formuleringarna. 

Allra mest frustrerande blir rikssvenskan när det dyker upp snabbtänkta, rappa och roliga personer som jag vill göra ett bra intryck på, eftersom jag sällan hinner vara rapp och rolig tillbaka.

Därför väckte följande lilla historia en stark och igenkännande sympati hos mig: I Tidning för Wenersborgs stad och län, från 22 juli 1895, beskriver signaturen H.C en Jämtlandsresa han precis gjort. När han kommer ner till hotellfrukosten första morgonen i Östersund så är inget som det brukar.

”Här funnos inga välmående gentlemän i resrockar och järnvägsmössor som med klockan i hand kastade kännarens granskande blick över smörgåsbordet, icke heller tisslande och tassande damer med den karäkteristiska lilla skinnväskan i band över axeln.”

Istället hittade han en lågmäld och allvarsam skara människor klädda i en blandning av ålderdomliga kläder och toppmoderna attiraljer och som alla tycktes komma från samma sällskap.

Han drar slutsatsen att de är ett begravningsfölje.

Här följer ordagranna citat från den diskussion som H.C. återgav efter att han frågat en svårmodigt stirrande herre om begravningen ägt rum dagen innan:

hotell– Begrafningen?

– Ja begrafningen.

– Jaaaaa. Ek er nog icke så kjänt på platsen her, ek icke.

– Hör ni icke till sällskapet här?

– Jaaaaa. Jag lär fälle det.

– Ska det bli begrafning snart?

– Ååååh, det det lär fälle det förstås.

– Det vill säga begrafningen skall bli i dag?

– Ååååh, den ska fäll icke, det icke.

Efter det skriver H.C. att han inte vågade prata mer med mannen av rädsla för att dennes oändligt långa aaaaa:n och åååå:n skulle försena begravningen. Istället frågade han en tjej från hotellpersonalen som förklarade att det inte var något begravningsfölje utan ett bröllop, morgonen efter den stora festen.

Karln som verkat så sävlig hade med andra ord inte fattat ett dyft av vad H.C pratat om.

120 år har gått sedan dess men allt är sig fortfarande likt. Folk som är lika snabbtänkta, roliga och rappa som vi jämtar kommer hit och pratar rikssvenska i 120 km/h – och vi jamskatalare ba ”eeeee”.

Det ni rikssvenskar kan ha med er från den lilla historia som jag har återgett här, det är fyra möjliga förklaringar till att ni kanske upplever vissa av oss jämtar som trögtänkta när vi konverserar med er på ert eget tungomål.FullSizeRender 15

  1. Vi kan vara ovana att prata den rikssvenska ni själva tar för given.
  2. Vi kan vara redigt bakfulla.
  3. Ni kan totalt ha missuppfattat vilket sammanhang ni befinner er i.
  4. Alla föregående punkter på en och samma gång.

——————

Här är länken till Tidning för Wenersborgs stad och län, 22 augusti 1895, där ni kan läsa hela H.C:s reseskildring från Jämtland. Det här är förresten bara ett av flera fina fynd som jag har gjort i digitaliserade gamla handlingar på sistone. Två andra hittar ni i inläggen Ett dierft rymningsförsök och Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Och till sist: här har ni två andra inlägg som jag har skrivit om jamska och språkförbistringar: Enda sättet att rädda jamskan är att prata och Den slitna slampan.