I veckans ÖP-krönika skrev jag om min gamla trygghetsallergi som i själva verket visade sig vara helt vanligt trygghetsknarkande, om än i en mycket äventyrlig kostym.

Resonemangen bakom det får ni läsa om i krönikan om ni inte redan har gjort det. Det vill säga här: 

När mod inte alls är vad man tror

Här i bloggen tänkte jag redogöra lite för konsekvenserna av mitt mångåriga leverne utan plan, struktur eller fasta punkter. Eller, om man så vill, de lätt autistiska drag jag har lyckats utveckla inom vissa väldigt specifika områden när allt annat o livet har varit flytande. 

På det stora hela var det ett fint liv, att leva helt på instinkt och drälla runt jordklotet utan känsla för att åren gick. Det var spännande för det mesta och jag fick lära mig att överleva på riktigt.

På mindre än två decennier lyckades samla på mig så många upplevelser att mina kollegor tror att jag är mytoman och jag är mer än två ton klokare än den osnutna byracka som packade väskorna och drog vid arton års ålder.

Men som vanligt har det visat sig att det ena tar ut det andra.

Vägrar man ge sig den grundstruktur i livet som människan kanske egentligen behöver, verkar den alltså ordna den saken på egen hand – gärna inom löjliga små områden. Här är några av de rigida små vanor som jag verkar ha fått genom att vara världens mest flexibla människa i allt annat. 

  1. Jag kan omöjligen förmå mig till att beställa någon annan kinamat än friterat fläsk med sötsur FullSizeRender.jpgsås. Inte heller någon annan pizza än Mexicana, sedan fem år tillbaka. Innan var det bara Quattro stagioni men den har jag slutat med nu.
  2. Jag måste springa exakt samma löprunda varje gång, in i mista sväng, och detsamma gäller längdskidåkning i träningssyfte (turskidor kan jag däremot åka var som helst med).
  3. Jag vill bara se filmer som jag redan har sett eftersom jag har ett behov av att, redan på förhand, veta vad som kommer att hända i dem från början till slut.
  4. Trots att jag har spenderade en stor del av min tid i tropiska länder utvecklade jag redan i mitten på 1990-talet en sorts fobi för att bära shorts eller sandaler och har inte kunnat förmå mig till att göra det igen förrän tills helt nyligen. Nu är det helt okej igen, vilket är lite ironiskt utifrån att jag bor i Östersund där det aldrig är varmt nog att ha dem.

* Fotnot.

För att inte lämna några frågor obesvarade med hänvisning till ovanstående punkter 1-4:

  1. Inget av detta har jag för avsikt att sluta med.
  2. Om jag tränar med vänner kan jag lite motvilligt töja på det här men tränar jag själv så ser jag ingen anledning att göra det.
  3. Det här jobbar jag på och har faktiskt lyckats se en hel del nya filmer det senaste året, även om jag som grundinställning enbart vill se Seinfeldrepriser.
  4. Problemet löst men, som sagt, helt i onödan.

Nåväl, det var bara en sista reflektion och som jag inte fick plats med i själva krönikan.

Om ni vill veta mer om vad det vilda livet bestod av så hittar ni över 90 korta historier här i bloggen, varav många handlar om mina år på vift.

De flesta av dem finns också länkade i inlägget Å jisses – ni anar verkligen inte.