Sista resan, av Carsten Jensen

Betyg: 3 tankspridda konstnärer

9170017522_162008763Carsten Jensens förra bok var en av de bästa jag någonsin läst och efter ett långt års väntan på nya boken var mina förhoppningar på ” Sista resan” skyhöga. Trots att jag verkligen försökte att hålla mig kool.
Nu har jag läst den. Den har samma vackra språk som ”Vi, de drunknade”, samma känsla för att levandegöra människor från förr och samma känsla för storslagna svep kombinerat med vackra små detaljer.
Man får följa konstnären Rasmussen genom hans levnadsbana i samma trakter som förra boken utspelades i och träffa flera av Marstalspojkarna igen. Och boken är bra, men jag rycks liksom inte med. Lyckas inte känna mig hundraprocentigt engagerad i Rasmussen och hur det ska gå för honom.
Det är fint att läsa de poetiska beskrivningarna av landskapen som konstnären inspireras av och hans tvivel på sig själv och sin gärning. Fint, men inte så mycket mer än så, för det blir inte riktigt spännande förrän sista kapitlet, och då känner jag att jag inte längre bryr mig så mycket om hur det ska gå för karln i slutändan.
Det blir en trea, men med mersmak.