Njuter ni när folk ni ogillar råkar ut för tråkigheter?

Då skulle ni komma bra överens med den gamle Andreas Sunesen.

Han var ärkebiskop i Lund under början av 1200-talet och en mycket principfast kille.

Efter att ha fått de finaste utbildningarna som världen kunde uppbringa på den tiden, i Paris, Bologna och Oxford så blev han en mäktig och högt respekterad man i hela Europa.

1204 fick han dessutom påvens välsignelse att organisera egna korståg mot Baltikum för att kuva befolkningen där och kristna dem och det var ett projekt han genomförde med glödande iver.

Och inte bara det.

Execution_of_Hebrews_by_PagansEftersom Andreas var Guds högsta tjänsteman i hela Skandinavien fick han kungarnas tillstånd att tömma fyra öländska byar på allt folk och flytta dem till Estland, som en första handfast åtgärd i en större plan för att kolonisera landet.

En riktig storkarl med andra ord.

Jag läste just en helt nysläppt bok om Anderas Sunesen, som heter Biskopen och korståget 1206 och är mycket fint skriven av arkeologen Jonathan Lindström.

Boken är i hög grad baserad på saker som den gamle biskopen själv skrev ner under sin livstid och där han resonerade om allt mellan himmel och jord, från sexualitet och livets mening till jordbruksmetoder och hans tolkningar av dåtida lagtext.

Det första som slår mig när jag läser boken är, än en gång, hur lite mänskligheten har förändrats genom historien, när det kommer till jakten på makt, ära och penningar.

Andreas Sunesen levde under en tid då den skandinaviska kristendomen fortfarande var i sin linda och den världsbild vi lever med i dag fortfarande var flera hundra år borta.

Han levde i en värld där änglar, demoner och magi var självklara ingredienser i folks omvärldsuppfattning och där alla var överens om att domedagen var mycket nära förestående. Kanske bara dagar bort.

Men trots att det mesta han trodde på skiljer sig från vad folk tror på i dag, och då inkluderar jag även dagens religiösa människor, så var hans faktiska handlingar identiska med vad maktmän har gjort både före och efter 1200-talet.

Godfrey_of_BouillonHan kämpade sig till en maktposition och använde den sedan för att kontrollera sina egna undersåtar. Därifrån jobbade på han att försöka utvidga sitt inflytande i konkurrens med andra maktmän, kyrkliga som världsliga, och på bekostnad av vanligt folk som nog egentligen bara ville bli lämnade i fred.

Det finns inget tvivel om att han trodde på sin tids goda ideal i lika hög grad som vi tror på våra, men ändå blev utkomsten i princip densamma då som nu.

Det om något säger väl hur vi människor är funtade.

Men det var en sak jag reagerade lite extra på och det var just det här med skadeglädjen. Något som Andreas Sunesen skrev strax före sin död, då han var en gammal man som isolerat sig och var svårt sjuk i spetälska.

Det var hans bild av den himmel som han förväntade sig komma till inom kort.

Chartres_south_portalI himlen skulle allt vara härligt förstås, men det lite udda var att man, var man än befann sig där i det eviga paradiset, alltid kunde se helveteselden brinna under sig och in i minsta detalj se hur alla syndare stektes levande under ens fötter. 

Men trots att man skulle se många av sina egna nära och kära där. Syskon, barndomskompisar, kollegor och gamla kärlekar, så var en del av himlens underbara förlustelser just att alltid se dem där nere och hur de vred sig i evigt outhärdliga plågor.

Först tänkte jag att jag hade hittat något som definitivt skiljer sig från hur vi resonerar.

Sen slog det mig att det nog inte är så udda ändå.

För om det är något som vi kan vältra oss i än i dag, så är det skadeglädje.

Vi hör den hela tiden runt köksborden och ser den hela tiden i sociala medier, när personliga tragedier drabbar folk vi ogillar, vare sig det handlar om en ödesdiger felsägning, ett genant avslöjande eller en mördad politiker.

Det där är något vi måste börja på och jobba på tycker jag. Och det fina är att det för en gångs skull inte handlar om ett stort och strukturellt problem som individen inte kan rå på.

IMG_3135Det handlar bara om att var och en av oss försöker behärska oss en aning och vänta med skadeglädjen tills vi har reflekterat över om vi själva skulle vilja bli häcklade och hånade i liknande situationer. Om det skulle föra något som helst positivt med sig eller om det bara skulle få oss att må dåligt.

Så vi löser kanske inte alla historiska världsproblem just i dag, men vi kan i alla fall lösa ett av dem. Utan andra konsekvenser än att vi riskerar att framstå som mer sympatiska för vår omgivning och att fler tar oss på allvar.

Och det lär vi nog kunna lära oss att leva med.

Läs boken. Den är bra.