Det var ett ljud som fick mig att vakna där i mörkret. Yrvaket försökte jag tända lampan men den fungerade inte och när jag försökte rafsa åt mig mobilen slamrade den golvet. Det var när jag satte mig upp i sängen för att plocka upp som jag såg dem. De tre siluetterna som tornade upp sig vid fotändan av min säng.

Vivivilka är ni?, stammade jag förskräckt. Silhuetterna sneglade kort på varandra innan den längst till vänster svarade.

Vi är spöken, typ, sade det. Jag är gångna julars, det här…, det pekade med sin spöklika tumme mot de andra två, …är nutida och och framtida julars diton.

Åh, sa jag. Det är ju precis som den där sagan av han … vad heter han …

Sluta jiddra!, klippte spöket av, och kolla på det här. Och med ens började scener från mina gångna jular avlösa varandra för mitt inre.

Barndomens fina hemma i Hovermo, med stora släkten samlad. Julklappar, gran, tomte och en nära nog hysterisk glädje från morgon till kväll.

Sedan jularna utomlands. Vissa som jag spenderade med kollegor och bekanta, andra då jag bara arbetade på som vanligt, men några då jag var helt ensam. Sista året i Angola vistades jag i landet illegalt och var både pank och arbetslös. Jag satt i fönstret på en lånad lägenhet hela julhelgen och undrade hur det skulle gå med allt. På Island spenderade jag julhelgen i ett rum på 15 kvadratmeter vars enda inredning bestod av en tunn madrass i ena hörnet. Maten förvarade jag i en plastpåse i fönsterdraget och det enda jag kände glädje över var att tre dagars ledighet skulle vara tillräckligt för arbetskläderna att torka. En jul i Östtimorianskt flyktingläger på det, en jul i storm på sydkinesiska sjön och en på ett callcenter i Kapstaden.

Då harklade sig nutida julars spöke, satte upp ett finger och drog det åt sidan så att ett nytt scenario rullades fram.

På senare år har jag firat mina jular med nära och kära igen. Men även om allt det yttre är som förr, med nya glada barn som springer runt, så har jag förändrats. Mina förr så varma julkänslor har tuktats, förbittrats och förhärdats så pass under årens lopp att jag börjat uppleva högtiden som en ren plåga.

Ja, du var ju ett kul spöke, muttrade jag sarkastiskt vilket fick nutidens spöke att skratta så våldsamt att det fes.

Då höjde framtida julars spöke sitt finger och visade mig jularna från denna och vidare in i framtiden.

Sedan åtta månader har jag en dotter som fullkomligt lyser av glädje och livskraft och om bara några dagar ska hon få uppleva sin allra första jul. Hon har ännu har ingen aning om hur det är att vältra sig i julklappspapper, tugga på snören eller att spexa inför stor publik. Hon vet inget om julkalendrar, tomten eller hur det känns att springa mellan fönstren i väntan på honom.

Och det har väckt något inom mig till liv igen. För första gången på över två decennier ser jag plötsligt fram emot julen igen. Att få vara med och skapa en lycklig, trygg och värdig jultradition för dotra, det är en uppgift av allra högsta dignitet.

Dotra ska ha tomteluva!, utbrast jag i mörkret, men plötsligt hade spökena försvunnit. Allt som hängde kvar i luften var den fis som släppts lös under tumultet.

Den luktade pepparkaka.

—————————————

Fyra juliga saker

Julfjällan. Fjällan min gillar julen. Väldigt mycket. Under hela december befinner hon sig i mystrans, julpyntande lägenheten, lyssnande till julsånger och drickande julmust. Min fjälla gillar julen och jag gillar min fjälla.

Julfilmen. Tim Burtons animerade film The nightmare before christmas, från 1993. Pumpakungen Jack som styr Halloween Town, tröttnar på sin egen högtid och börjar kasta lystna blickar på jultomtens långt muntrare event.

Julmaten. Är på det stor hela rätt ointresserad av julmat, men det finns två saker på julbordet som jag inte kan hålla mig ifrån. De salta njurarna (jag äter dem helst på samma sätt som man äter ett äpple) och mimosasalladen.

Julsången. Christmas card from a hooker in Minneapolis av Tom Waits, utgiven 1978, är den finaste julsång jag vet. En lika smärtsam som nyttig påminnelse under julfirandet, om att alla inte är lika lyckligt lottade som jag.