Den falske vännen, av Henrik B. Nilsson

Betyg: 2 torra mohnstrudlar

9113019635_172578395Den här boken såg väldigt lovande ut och vägde väldigt fint i handen när jag tog den från hyllan.
Recensionerna på baksidan var jublande positiva och jag blev mycket, mycket ivrig. En historisk fetroman i klassisk berättarstil, precis som jag vill ha dem och dessutom av en för mig okänd debutant.
Så här i efterhand ska jag ge Henke Nilsson cred för att han har ett väldigt fint språk och stor känsla för att måla upp (för mig) fullt trovärdiga miljöskildringar av en tid han själv aldrig levt i.
Hans problem är allt pladder. De första 250 sidorna var rent och grisskärt pladder om huvudpersonen och de mohnstrudlar han åt på sitt cafe dag efter dag efter dag.
Om dessa sidor gick ut på att sätta stämning så lyckades han, men det hade räckt med tio. När berättelsen sedan tog fart så blev den bitvis spännande, men med så mycket omstädigt och till slut rent tröttsamt pladder runt varje liten detalj, varje ansiktsuttryck ord och gest, att mitt engagemang till slut dog.
När berättelsens upplösning till slut piskade igång och dramat skulle vara som mest spännande, då hade jag i stort sett glömt vad boken egentligen handlade om.  Tyvärr.