Stundande natten, av Carl-Henning Wijkmark

Betyg: 3 krampaktiga rosslingar

9172639415_153055731En fin liten bok om den gamle mannen på sjukhusets terminalavdelning, som bara ligger där och väntar på att få dö. Wijkmark fick Augustpriset för den här och det måste han ha fått för sitt val av tema snarare än själva skrivandet. Handlingen är enkel: gubben är dödligt sjuk, betraktar den sal han ligger i, samtalar med sköterskorna som ger honom morfin och filosoferar över sitt liv och över döden.
Språket är inte lika enkelt och de långa och lite onödigt tillkrånglade meningarna gör den så orytmisk och svårläst att jag ofta måste läsa om hela stycken för att kunna förstå dem. Kanske för att illustrera hur gubbens tankevärld blir allt smalare så tenderar boken också att bli allt mer repetitiv ju längre den lider. Det tillsammans med den lite obefogade svårlästheten gjorde att den var på vippen att få en tvåa i betyg. Den fina avslutningen ryckte dock upp den igen till en trea.
Jag har förståelse för att den fick ett Augustpris den här boken, utifrån att den är frispråkigt skriven om ett känsligt och kanske lite tabubelagt ämne och allt det där.
För åldringarna i Augustjuryn är det en verklighet som är på väg att komma i kapp dem, men för mig som är odödlig och inte djupfilosoferar så fasligt mycket över döden, var det mest bara en rätt trevlig bok.