Marcus i Bloms

Små berättelser

Afrika, Egna eskapader

Dum & dummare fixar ljus

Skärmavbild 2015-03-07 kl. 22.30.27Jag har haft mer än min beskärda del av näradödenupplevelser i livet och det låter väl tufft. Men en inte obetydlig andel av dem har varit självförvållade och levererats på självförnedrande slapstickmanér. Och det är inte tufft.

Som 1995, när jag bodde i Cabinda, Angola och jobbade med min gamla biståndsorganisation. Cabinda stad hade väldigt begränsat med elström då och av den anledningen hade vi en bensindriven elgenerator stående i ett bunkerliknande cementhus på bakgården.

En kväll kom det en dansk kollega inflygande för att hjälpa mig med ett jobb och när vi satt där med ritningarna så gick förstås strömmen. Och vi behövde ljus.

Inga problem sa jag – vi har generator. Men batterierna i ficklampan som vi brukade använda för att hitta inne i generatorhuset visade sig vara slut.

Inga problem sa jag – jag hittar ändå.

Men efter att vi trevat oss fram till generatorn där i beckmörkret och jag hade våldsryckt i startsnodden ett tag insåg vi att den var tom på bensin.

Inga problem sa jag – vi har en reservdunk.

Men det var kolsvart i skjulet och efter att vi famlat runt där med reservdunken ett tag insåg vi att vi inte skulle fixa att genomföra tankningen helt i blindo.

Inga problem sa jag – jag har tändstickor.

Nu vill jag att vi stannar upp här för ett litet ögonblick, för jag vill att precis alla ska vara medvetna om att dansken också tyckte att det här var en bra idé. För jag minns mycket väl hur vi samarbetade med att få allt på plats. Och jag minns med samma glasklara tydlighet hur vi båda satt hukade tätt över generatorn – han skvimpande med bensindunken över generatortanken medan jag satt redo att dra eld på en tändsticka.

Till skillnad från oss är ju ni smarta nog att räkna ut vad som hände sen.

Vi fixade ljus.

WOFF sa det och vi stod mitt i ett eldinferno. Allt omkring oss var eld. Golvet, väggarna och taket var eld och jag ba AAAAAAAAAAAAA och sprang ut.

När jag hade släckt både byxa och arm, sniffat på den senare och konstaterat att den luktade riktigt illa, insåg jag att dansken fortfarande var inne i generatorhuset. Och när jag kom in där igen hade hans danska vikingagener kickat in. Vildsint Braveheartvrålade stod han där i eldhavet och slog på den brinnande generatorn med en brinnande väska. Och när han vägrade följa med mig ut så måste min hjärna ha kopplats in för allra första gången den kvällen, för då sprang jag in i boningshuset igen, rev mina lakan ur sängen, doppade dem i det vattenfyllda badkaret och sprang tillbaka för att släcka gubben.

Lite senare satt jag och dansken vid bordet igen där allt hade börjat. Fortfarande i mörkret men nu med flera av våra respektive kroppsdelar otympligt nedsänkta i baljor med isvatten.

Då klev min svenska kollega Mia in genom dörren och sa ”hej hej, hur ….vad håller ni på med?”

Och det finns ju verkligen situationer då man känner för att berätta vad man har gjort under dagen. Då man vill ge utförliga redogörelser, gestikulera livligt och kanske till och med skratta gott åt sina egna tillkortakommanden.

Men det finns även tillfällen då man sitter halvnaken och illaluktande i mörkret med kroppsdelar på kylning och bara önskar att folk någon endaste gång kunde nöja sig med ett ”inget särskilt”.

Ps. Som genom ett mirakel blev ingen av oss särskilt illa bränd. Jag för att jag var snabb och dansken för att …ja alltså, det vete gudarna egentligen för han borde rimligtvis ha blivit det. Men det ligger ju å andra sidan i slapstickens natur. Om folk gjorde illa sig på riktigt skulle vi inte kunna skratta åt den. Ds. 

————————–

Andra krönikor om mina utlandsår är till exempel Vad jag inte är om man är vad man äter, Priset för min ungdoms dumhet och Mitt gamla jag och dasshålet jag begravde det i.

2 Kommentarer

  1. Läste klart för tre minuter sen och sitter fortfarande och hoppar pga försöker låta bli att skratta högt (eftersom det ju slutade bra). Härlig dramatik i en lysande liten berättelse.

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén