123

En gång när jag var på väg hem från något jobb i Indonesien runt millennieskiftet, så blev jag sittande på en träbänk inne på Stockholms central i några timmar. Dömd till att evighetsvänta på det tåg som skulle ta mig till Umeå, där jag bodde då.

Jetlaggad och hålögd var jag efter ett dygn utan sömn och på Arlanda hade jag dessutom skurit mig i hakan då jag rakade mig. Och eftersom blodet aldrig slutade rinna så måste jag ha sett väldigt eländig ut där jag satt nersjunken på bänken med ett blodigt papper tryckt mot hakan.

Då kom en man i fyrtioårsåldern och satte sig tätt intill mig och när jag såg upp så räckte han över en petflaska med en rosa vätska i. Jag tackade nej och då tog han en klunk själv innan han suckade och bara satt kvar där.

Jag insåg att mannen, som helt uppenbarligen hörde till de trasiga själar som brukade sitta på stationen och dricka, trodde att jag var i samma situation. Så jag passade på att prata med honom. Vi samtalade en bra stund och det var när jag frågade när det hade börjat gått utför för honom som han redogjorde för sitt sorgliga rånförsök.

Han och några kompisar hade suttit och druckit sig redigt berusade en gång när det klassiska gamla samtalsämnet ”man borde ha rånat en bank” kom upp. Då hade man sluppit vara pank jämt och så vidare. Ju mer de pratade om det och ju mer de drack, desto mer briljant började idén att låta för dem.

1234 3Till slut var de så uppjagade att någon slog näven i bordet och skrek att nu jävlar gör vi det!

En stund senare sprang hela gänget in i en affärsinrättning i närheten och skrek att det var ett rån. Personalen blev förstås panikslagen och redo att göra vad de än blev tillsagda. Men vid det här laget var kompisarna så fulla att de började tappa fokus helt och hållet. Någon raglade in i lokalen och satte sig och någon gick ut för att röka. Själv blev han skitnödig och blev tvungen att fråga efter toaletten.

Och det var där polisen fann honom. Sittande på skithuset på den inrättning som han var i färd med att råna.

Jag skrattade så jag grät åt historien och han skrattade med mig och erbjöd mig fler klunkar ur sin petflaska. Som jag återigen tackade nej till.

Sen gick mitt tåg och vi skiljdes åt.

Jag kommer på den här historien nu eftersom vi har haft två rån på dagar här i trakten där en och samme man gjort två till synes helt planlösa rånförsök som han omedelbart har blivit tagen för. Den andra gången fann polisen honom för att folk pekade ut busken han låg och gömde sig i.

En hemsk situation för de människor han försökt råna förstås och kanske än värre för rånaren själv om man ser till hur många möjligheter som lär försvinna ur hans liv i och med det här.

Och samtidigt så dumt gjort faktiskt att man bara kan hoppas att han kan skratta åt sig själv en vacker dag, precis som mannen på centralen kunde. För kan man åtminstone det så borde väl risken för att man vill utsätta sig själv och andra för samma sak igen minska tycker jag.