Marcus i Bloms

Små berättelser

Egna eskapader, Samhälle

Det enda sättet att rädda jamskan är att prata

Det finns många goda skäl att sluta prata jamska när man flyttar från sin kranskommun in till Östersund.

Man slipper upprepa sig och anpassa ord för att göra dem lättare att förstå. Man slipper växla till rikssvenska varje gång man träffar folk med svenska som andraspråk. På arbetsintervjun slipper man oroa sig för att chefen ska börja associera en till nyårsrevyn snarare än det yrkeskunnande de efterfrågar. Den som växlar till rikssvenska och gör det riktigt, riktigt bra kan till och med påstå sig vara stockholmare, som en kompis gjorde i gymnasiet av rädsla för att bli stämplad som bonnläpp.

Ja, det finns och har alltid funnits goda skäl att dumpa jamskan när man flyttar in till Östersund. Men i stort sett alla dessa bottnar i ett mindervärdeskomplex som vi skulle må bra av att göra oss av med.

Min föräldrageneration är ursäktad på sätt och vis, för när de gick i skolan blev de bestraffade om de pratade annat än rikssvenska. I ett Sverige som var i färd med att urbaniseras och likriktas blev jamska något fult som barnen skulle lära sig av med, vilket många också gjorde. Majoriteten av de som kom upp sig lite i den generationen, genom att flytta ifrån byn, studera lite längre eller få jobb på kontor, var snabba att skrubba talet rent från allt vad diftonger och tonlösa L heter. Och det har fått konsekvenser.

Skammen som fortfarande förhindrar dessa uppkomlingar att prata jamska utanför sina hem rår de inte för, men vare sig de har velat det eller inte så har de nu fört över den på vår generation. Precis som vi nu står i begrepp att föra över den på nästa.

Och det är så otroligt puckat.

För under hela den här tiden som vi ängslats, våndats och ansträngt oss så innerligt för att bli som de andra så har ju världen runt om oss förändrats.

Vi tvingas inte längre stå i snörräta scoutrader och göra honnör åt det storsvenska. Våra barn förbjuds inte längre att prata sina hemspråk eller dialekter och ingen behandlar en sämre bara för att man säger gao och stao istället för gå och stå.

Tvärt om lever vi just nu i en tid då en majoriteten av befolkningen ser öppenhet, tolerans och kulturell mångfald som något fint och eftersträvansvärt. Det har plötsligt blivit trendigt att stå ut ur mängden och DET, mina damer och herrar, är banne mig det bästa som kunnat hända jamskan. Förutsatt att vi utnyttjar det, vill säga.

För slutar alla att prata en dialekt, då försvinner den för alltid och den gör det snabbt. Så enkelt är det. Men om vi ser något värde i jamskan och vill att den ska finnas kvar i framtiden, kommer vi aldrig att få ett bättre tillfälle att rädda den än vi har i dag. Och det enda sättet – ja precis – det är att prata den.

Flera tusen av oss östersundare har jamskan som modersmål. Det kan man inte tro med tanke på hur många här som tror att jag pratar norska, gotländska eller älvdalska när jag pratar min sydjamska.

Vi är tusentals och jag tycker att det är dags för oss att tuffa till oss lite, lägga bort våra skämskuddar och börja hjälpa till att sätta färg på den här staden.

————-

Om du gillade den här krönikan, spana in mina Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

2 Kommentarer

  1. Åke Wåglin

    Gillar dina krönikor Marcus och särskilt din inställning till din hembygd o det jämtska språket! – håll i och fortsätt på den vägen! Och du!….. Lycka till!!

Kommentarsfältet är stängt

Tema av Anders Norén