Jo jag tänkte säga några ord om det här med att inte passa in i färdiga mallar.

Jag har nämligen en kollega som brukar häckla mig för att jag inte är en riktig ÖFK-supporter, trots att jag känner mig som en.

Tidigare år har jag bara gått på ett par finvädersmatcher per säsong medan han har huttrat sig igenom hela somrarna där på läktaren. Själv köpte jag mina första supporterprylar helt nyligen medan han går runt med en halsduk som han antagligen köpte minuterna efter att klubben grundades för sexton år sedan.

Nu är ju det här häcklandet av en kärvänlig natur, men det ger mig ändå flashbacks. För det är inte första gången jag misslyckas med att leva upp till kriterierna för livsstilar jag försöker vara del av.

Som folkdansare i lågstadiet lyckades jag aldrig lära mig mazurka. Som mellanstadiebaptist hade jag mer passion för rundpingis än bibelstudier och som högstadiehårdrockare blev jag påkommen med att mima till Samantha Fox när jag trodde att jag var ensam hemma.

Jag borde ha varit självklar som friluftsnörd men är varken intresserad av fjällmode, fjällprylar eller att samla fjälltoppar. Som musiker gick det hyfsat tills jag insåg att man måste uppträda för folk och en liknande situation uppstod när jag lanserade mig som akademisk besserwisser men sedan började förstå att jag inte alltid har rätt.

Någonstans där insåg jag att jag är alldeles för allmänt orienterad och inkonsekvent för att kunna leva mig in i någon färdig image på ett trovärdigt sätt. Dessutom är min självkänsla så god numera att jag vet att detta inte gör mig sämre än någon annan.

Men ibland kan jag sörja det lite ändå, för livsstilspaketen är fantastiska på många sätt.

Om man tror på det man väljer och följer reglerna får man ingå i en gemenskap där man kan bli sedd av andra, göra social karriär, få ragg, känna sig speciell och lyckad helt oberoende av hur det går med allt runt omkring.

Som livsstilsmänniska ser man världen ur ett perspektiv där man själv, ens intresse och den gemenskap man ingår i befinner sig i centrum av vad allt som betyder något, vilket är klart mer lätthanterligt än att vara en bland sju miljarder jämlikar.

För man ska vara medveten om att de färdiga livsstilspaketen är elitistiska till sin karaktär. Att själva utgångspunkten för deras existens är att vissa är värdiga och andra inte.

Kan man inte dansa mazurka är man ingen riktig folkdansare, mimar man till Samantha Fox är man ingen riktig hårdrockare och börjar man stödja ett fotbollslag först när det går bra för det är man ingen riktig supporter.

Så enkelt är det och så kommer det att fortsätta att vara oavsett vad man tycker om det. Men en sak vill jag påminna er alla om, ni som går runt och njuter gemenskapens sötma, vare sig ni är musiker, jägare, konstnärer, fotbollssupporters, akademiker, hipsters, fjällmänniskor, skoterfolk eller fjärilssamlare.

De som gör er livsstil möjlig – det är alla vi som hjälper er att förstå vad ni har gemensamt genom att inte vara likadana.

Vi gör många glada. Tacka oss gärna vid tillfälle.

—————

40% fartdemon. Jag har gjort mina första rullskidepass. Det går extremt fort och är inte särskilt jobbigt. Jag väljer att tolka detta som att jag har lyckats med något jag alltid drömt om – att kunna slappa mig till en demonform.

30% smashorama. Sommar betyder tennistider. Jag är smidig som en lekatt och snabb som en kobra på Lövstas centercourt. Om den som ser mig inte upplever det så är det för att jag än så länge bara är det inuti mitt eget huvud.

20% mänsklig chorizo. Alltså, den här hettan som härjat här i veckor. Vad hände med ”sol ett mått oss beskärt?” Om jag bara hade varit lite mer företagsam hade jag startat en facebookgrupp för att kräva det jämtländska vädret tillbaka.

10% press. Så mycket som ska hinnas och så otroligt lite tid. Senaste meriten på området är en ryckning i högra ögat som drar igång när jag känner stressen rusa till. Nu funderar jag på sätt att kunna använda detta till min fördel.