Ett efter ett revs föredragen av. Några av talarna gick fram ensamma medan andra gjorde det i grupp. Vissa bekväma men de flesta smågenerade, prasslandes med papper och svettandes över krånglande teknik.

Seminariets tema var urbefolkningars situation i olika länder och talarna tillresta från hela världen. Det var en lång sittning men eftersom ämnet var engagerande och publiken intresserad så var koncentrationen ändå god. Men även välvilligheten har sina gränser och till slut nåddes den bekanta tidpunkten då folk börjar kolla tiden och viska med varandra och det var då den allra sista talaren presenterades.

Mannen med det otacksamma utgångsläget var medelålders, vardagligt klädd och hade en direkt bister uppsyn när han drog fram en stol och satte sig. I några sekunder lät han blicken leta sig ut över publiken innan han började berätta, men när han gjorde det – då var det ändå som att han kastat en trollformel över rummet. Utan stödanteckningar, visuella hjälpmedel eller ens att staka sig en endaste gång fick han oss alla att sitta som hypnotiserade under hela föredraget. Och när han gått ner från scenen igen var det som att folk inte ville resa sig trots att programpunkten dragit över tiden.

Det som drabbade oss där på seminariet var en berättare från det amerikanska Souixfolket. En person vars yrke och nedärvda livuppgift är att lära sig, bygga på och förmedla sitt folks historia. Inte med penna och papper i första hand, utan muntligt.

Och tro mig: han visste vad han gjorde. På en halvtimme lärde jag mig mer om en lokal indianbygds historia än jag kände till om min egen, trots att jag brukar marknadsföra mig själv som historienörd.

Efter denna upplevelse gick jag runt i åratal och sörjde att vi själva inte har den sortens lokala och personliga historia kvar. Vi boklärda västerlänningar alltså, som redan från barnsben får lära oss att det berättade är skrönor medan det skrivna är sant. Som tvingas lära oss kungahusets släktträd men inte vårt eget och Stockholms historia men inget om de platser som vi själva bor på.

Men glädjande nog kan jag nu proklamera att den sorgen passerat, för jag inser att jag hade fel. Historien finns visst kvar. Inte indian-style, såtillvida att den berättas inför den samlade släkten eller utgör det kit som får generationer att känna samhörighet och gemensamt ansvar för framtiden. Men den finns där som fragment, i vad bybor och släktingar minns från sina egna liv och vad de hört berättas. I lokala uttryck och anekdoter. I by- och gårdsnamn, initialer på ärvda kökshanddukar och i klotter på vinden. I bygdekrönikor, på gulnade fotografier och på Jamtli och i Landsarkivet.

Pusslar man med nit och omsorg hittar man sig själv till slut, med ledtrådar till varför man blivit som man är och en förståelse för vilka förutsättningar man haft att jobba med i livet.

När man vet var man kommer ifrån är det lättare att ta ut riktningen på var man ska. Och vet man det – då är det nästan skitsamma om man kan uttrycka sig som en souixindian eller inte.

—————————-

40% boktips. 1978 kom Sven Lindqvists bok gräv där du står och den handlar om liknande saker. Den kickade igång en hel folkrörelse där folk undersökte sina egna arbetsplatsers historia, som arbetarna upplevt den.

30% tunghäfta. 20 år senare signerade Sven Lindqvist en bok åt mig. I kön hade jag febrilt försökt komma på något smart och tänkvärt att säga, men när jag väl stod där sa jag något i stil med ”Jag gillar Joseph Konrad.”

20% prägling. Här hemma har dotra lärt sig ett nytt ord. ”Så”, som när man lägger något på sin rätta plats. Ett praktiskt ord och mycket fint eftersom hon inte uttalar det som Magdalena Ribbing utan som sin far: ”saon”.

10% klimax. Under det att jag skriver detta skriker folk sig hesa under Yrans presidenttal några hundra meter bort. Jag gillar Yran men jag är inte där och orkar heller inte skriva om den. Ah, där skrev jag om den ändå.